Det är aldrig försent.

Trots att jag hunnit bli sjuttiofem år fyllda innan det blev dags kan jag nu deklarera att jag under dagen lyckats tillse att A-behörighet kommer att finnas tryckt på mitt nästa körkort.
I praktiken innebär detta att jag från och med nu tillåts köra motorcykel på allmän väg.

Sannolikt kommer jag att fira denna historiska händelse tillsammans med Ljuset i mitt liv, mina barn och min advokat samt eventuellt dennes barn.
En flaska Cava passar alltid när man ska fira och så även idag, saft får duga till barnungarna.

Det enda smolket i glädjebägaren är att jag inte har nån hoj som står färdig och väntar på att bli utbjuden på en sväng... Av just den anledningen har jag drabbats av en mycket märklig inre känsla.
En känsla bestående av en del enorm glädje och en del lite moloken saknad. - Jag kan inte beskriva den närmare än att den är EXAKT som basgången i Kris Kristofferson´s "Help me make it through the night".

Jaja.
Jag dricker väl upp Cavan innan jag går ut och sätter mig vid postlådan i väntan på magnetdelarna.