Fredagen med sitt uppriktiga budskap om frid.

Idag är det Fredag igen, precis som vanligt kommer fredagen för att återge hopp till den svårt sargade skaran av trogna servanter, som under veckan burit såväl kappsäckar som lyktlljus och ölstop åt en alltmer svårmodig och uppnäst del av den svenska aristokratins företrädare.
Att för den egna överlevnadens skull tvingas nedlåta sig till att servilt krusa och behaga dessa övergödda despoter, i hopp om att kanske äras med att få en skilling kastad åt sig på det smutsiga grangolvet, är ingenting som på något sätt ämnar stärka den egna självbilden...

Hur viktig fredagen kommit att bli för dessa väna varelser vet bara dom själva och möjligtvis, i den mån dom hunnit fästa sig, deras livsledsagare. Vad vi däremot vet är att utan fredagen skulle det inte längre finnas möjlighet att, mot en mycket ringa ersättning, kunna bli eskorterad till sitt rum på gästgiveriet efter att brännvinet förvridit det späda sinnet och hemgång under egen flagg vore blott en dikt.
Och om dessa liderliga mamseller inte längre orkade med livets vedermödor, vem skulle då torka de salta pärlor som tvingats ur febrig panna när Bacchus tribut ska lösas in?

Att fredagens välgärning är högt skattad kan även en imbecill förstå, men att alla delar av den kantstötta menigheten står och faller med dess blotta existens är inte längre lika självklart som det en gång var. I kölvattnet efter det kontonentala slentriansupandet har fredagen kommit i skymundan på ett sätt som inte ens storheter som Albert Engström eller August Strindberg kunnat ana.

Mitt erbarmliga kabinett är en viktig åminnelse av den tid då Fredag var likställt med såväl glädje och uppsluppet leverne bland de lågfrälse närmast kabinettets entré, som med retoriskt skarp agitation och högljudda protester kring de bord som stod allra längs in i kabinettet och primärt befolkades av estetiskt och politiskt fritänkande morfinister.
Alla var där!
Albert Engström med hög och låg i släptåg, Fröding, Heidenstam, Bruno Liljefors och Erik Axel Karlfeldt.
Jag har fått berättat för mig att till och med prins Eugén, då i sällskap med en mycket dyster figur, besökt kabinettet en gång i hopp om att få vara ifred och sova sig igenom den fruktansvärt ångestfyllda efterdyning som orsakats av deras tidigare möte med "Den gröna fen". - Det skulle senare visa sig att den sorgliga trashanken han haft med sig var den store Edvard Munch.
Alla de namnkunniga gäster som förärat kabinettet med sina besök har alla en sak gemensamt - fredagen, med allt den bär i sitt sköte, var en av deras stora inspirationskällor.

Som grabb matades jag ständigt med historier från Fin de siècle och i dessa historier rymdes samtliga av den tidens storheter i kabinettets korridorer. De flesta historierna har lämnat mitt minne sedan långt tillbaks men jag minns särskilt den om när Nathan Söderblom, ivrig och uppfylld av en ansenlig mängd Punsch, berättade att även han hade stirrat synden i vitögat både en och två gånger.
Han hade nämligen varit skeppspräst i sina yngre dagar och i den vevan hade han vid en lossning i Buenos Aires följt med den övriga besättningen i land. Väl där hade en maskinistlärling, som var en van opiumätare, under falska förespeglingar lyckats lura i den fromme en avsevärd mängd opiumsirap varvid hans omdömme förvandlats till pur galenskap.
När han väl kom till sans fann han sig i ett rum på Aveny Santa Fé tillsammans med inte mindre än två stycken mycket lättklädda kvinnor, prästkragen låg i fickan och han befarade naturligtvis det värsta.
Efter en stunds teckenspråk och en konversation där tilltal och replik skedde på två olika språk valde Söderblom att lämna rummet och konstatera att det inte under några som helsta omständigheter hade förekommit någon form av otukt under den tid han tillbringat tillsammans med kvinnorna i rummet. Att hans plånbok var i det närmaste tom valde han att se mellan fingrarna med eftersom man ju så lätt blev bestulen i Argentina...
Men nog hade Söderblom närmat sig synden allt, han var minsann en berest man!

Jaja.
Nog ältat om svunna tider.
Låt nu kabinettets inre leda era tankar till den tid då fredagen hedrades på det sätt som den förtjänar.

Slutligen vill jag, i egenskap av representant för livet självt, naturligtvis veta vad den lättjefulla sjukpensionären, den av allvar tyngda industriarbetaren, eller den uttråkade friherren dricker under en så pass gudabenådad afton som denna?
Jag hungrar efter detaljerade beskrivningar av såväl fredagens avslappningsliquidum som av den övriga veckans allvarsamma mänskliga öden...