The Hootenanny Swinger. - En kavalkad från sommaren som aldrig sade nej.

Det kräver en viss ödmjukhet att ta sig an att presentera något som till stor del kommit att existera enbart på grund av misstänkt narcissism. I just detta fall låter den odiagnostiserade sig roas av att han inte besitter den fundamentala insikt som ska till för en sådan bedömning utan istället söker han få sitt alster att själv bära skulden för dess tillkomst, allt i hopp om att tesen om ödets makt kommer att falla i god jord inom den nyandliga och socialt avskärmade, sekteristiska allmogen.

Iallafall!
The Hootenanny Swinger har haft sommaren för sig och naturligtvis har undertecknad suttit bakom rodret i de allra flesta fall. - Självfallet har två av mina bästa väninnor, tillika projektmedarbetare, också bjudits den obeskrivliga äran det innebär att grensla en såpass potent pjäs som en helt otrimmad strut från nittonhundrasjuttionio.
Under ett av sommarens otaliga festspel med inriktning på både bil och motorcykelraggning hade jag dessutom den stora fördelen att ha en världsmästare som kuriositet, denne tilltalades naturligtvis av The Hootenanny Swingers oerhört promiskuösa aura och jag erbjöd honom därför att nyttja den ett slag, detta som ett led i att bli kvitt den åtrå som så tydligt dolde sig under en i övrigt klanderfri yta.
Summan av detta mekaniska koppleri blev att världsmästaren så småningom tog en sväng och det var såklart inget anmärkningsvärt med det. Det anmärkningsvärda var dock följande:
För egen del så erbjöds jag att provköra dennes tvåhjuling som var av en alldeles särskilt gentil variant. - Omedelbart efter uppsittning konstaterade jag att den närliggande framtiden inte har ett uns att sätta emot ett dylikt vidunder!
Där fanns bromsar och styrning från en avlägsen framtid.
Där fanns en startanordning som hade fått självaste Jules Verne att brista ut i vild förtjusning.
Där fanns också nån slags aggregat som under belastning påverkade motorn på ett ytterst positivt sätt och näst intill uppmuntrade till att under färd befinna sig på den oekonomiska delen av varvräknaren. - Gällande detta aggregat ansåg jag mig inte tillräckligt bevandrad i vare sig rymdteknik eller praktisk fysik för att ens våga mig på en fråga om vare sig ursprung eller funktion...
Turen togs med andakt och jag försökte hålla mig inom ramen för gott uppförande trots det tilltagande glädjeruset.
Efter att motorerna kuperats och delar av den skyddsbetonade framtidsklädseln tagits av kändes det som att vi båda hade gjort en reell tidsresa. - Jag till framtidens glamour och världsmästaren till dåtidens armod...

Detta är visserligen bara en parentes i sommarsagan, men historien har ett så starkt symbolvärde att den förtjänar sin plats i kabinettets arkiv.

Ett motorras har åstadkommits under sommaren. - Givetvis under ensamfärd en bra bit hemifrån sent en lördagskväll...
Annat som spökat är en svårjusterad CV och en koppling som käkat kopplingsstång, i övrigt ingen anmärkning.
Jo just det! Jag glömde skruva fast bakaxeln en gång också...

Hur som helst så önskar jag presentera en orgie i ämnesrelaterade bilder.
Varsågoda.

Strängnäs Bike Show 2014

Vid ett spirituost ögonblick under fredagens afton delgav min advokat mig att han hade för avsikt att under lördagen förära Ugglans park i Strängnäs med ett besök och vi beslöt att göra varandra sällskap.

Efter att jag, på grund av vätskebrist och att ett par dygns segling hängde kvar i kroppen, försovit mig så väcktes jag till slut av ett idogt ringande i telefonen. Självklart var det mitt resesällskap som funderade om det engagemang som gjort sig gällande under gårdagskvällen plötsligt försvunnit? Jag deklarerade att så inte var fallet och efter att vi sagt adjö steg jag ur min fållbänk, gjorde toalett, klädde mig, sade farväl till Ljuset i mitt liv och stegade ut ur huset och bort mot garaget.

Väl där rullade jag ut min järnhäst och gjorde den obligatoriska kontrollen före körning, i samma veva anlände mitt sällskap och vi gav oss av.

Som den bereste läsaren redan vet är Riksväg 55 mellan Uppsala och Strängnäs inte den mest spektakulära vägsträcka och den bjöd heller inte på några överraskningar denna gång.

Väl framme vid Ugglans park insöp vi både atmosfär och intryck av en del trevliga hojar. Hypotesen om att cyberrymdspersoner också kan existera i verkligheten bevisades också under dagen, detta genom ett samtal med bland annat den förtjusande rocket goldstar.

Som en liten parentes och som lök på laxen fick jag dessutom lyssna till valda delar ur Siwer Ohlsons äventyr på Haiti under Baby Doc's tid. - Detta på ett mycket personligt vis medan vi rökte varsin mentholcigarett...

Det förevisades en del schuckra maskiner och nedan är ett axplock.

Varsågoda!

Kvasipolitisk agitation.

Jo, jag är medveten om att mitt kabinett den senaste tiden har framstått som något av en klagomur.
Anledningen till det är att jag förfasas över att den Melodifestivalbejakande ickepolitiska allmogen fortfarande tycks vara tillfreds med att makthavare, och till viss del allmogen själv, titt som tätt rapar ur sig den numer bevingade frasen "Sverige är ett rikt land..."
Sverige är inte rikt!
Sverige lånar ofantliga summor varje dag för att karusellen ska snurra.
Om den eventuelle läsaren skulle intressera sig för exakt hur "rikt" det geografiska området Sverige är så finns det en mycket pedagogisk vy HÄR.

Sådär! Nu är det nog med tråkigheter och vi raskar vidare till något mycket mera glädjande, och kanske framförallt mer glättigt och lättsmält...

Jag har under mina resor i den rymd som internet erbjuder, tid efter annan stött ihop med en sjusärdeles trevlig motorcykel. En motorcykel som regisserats av Sunrise Cycles och enligt min egen uppfattning borde vara berättigad något slags regipris.
Som om inte motorcykelns servila framtoning vore nog så är det ett oomkullrunkeligt faktum att den baserats på ett så kallat komfortchassie.
Varsågoda.

Rapport: Moon Bike show 2014

Vägen till årets narcissistiska höjdpunkt var tyvärr inte på något sätt den dans på rosor som den nyknoppade dandyn önskat.

Halv fem på lördagsmorgonen betalade jag och mina nära stadstullen till Avestas tillförordnade tullvaktmästare. Några timmars sömn senare var lossningen av hojarna ett oundvikligt faktum, ett faktum som drabbade Johan, Sebban och Arnold betydligt hårdare än vad det drabbade mig eftersom jag inte var kapabel att bidra... Dom skötte naturligtvis saken mycket elegant. - Som vanligt.

"Verket" där utställningen äger rum, är en mycket gentil lokal och den tillför en ansenlig mängd gemytlighet till arrangemanget som, precis som vanligt, var mycket trevligt. En del bekanta ansikten dök upp och självfallet uppfylldes kvoten för både varmluft och mer avancerade samtal med såväl representanter ur allmogen, som med mer aktade medlemmar ur societeten.

Ett exempel på bekanta ansikten är till exempel Enköpings svar på Erik Fernström, som vann pris för sin mycket respektingivande turbo-sida.

I övrigt fanns en hel del raggarklubbar närvarande, Bland andra Hi-Revs - för att nämna en makalös glamourös sådan.

Väldigt många bra hojar kombinerades, precis som vanligt, med en del mindre bra eller rentav dåliga hojar. Att det blir på det viset beror naturligtvis på att tycke och smak är ytterst personliga särdrag, vilket i sin tur förmodligen är väldigt bra eftersom det uppmuntrar till mångfald. - Detta i sin tur, är bra då mångfald är det slutgiltiga målet för den världsomspännande plan som den faktiska globala makteliten slagit fast sedan tidigare.

Att Erik Ullenhag, eller någon annan representant för regeringen i egenskap av företrädare för den så ytterst nödvändiga mångfalden, inte fanns på plats beror sannolikt på att implementeringen av den motormässiga mångfalden under årets utställning inte innebar någon direkt "utmaning" för den gode Ullenhag och därmed ansågs hans närvaro överflödig.  Den kritiske skulle kanske drista sig att säga att hela hans uppenbarelse är en smula överflödig...

En rolig överraskning var att delar av motorfamiljen Jokers hade kuskat hela vägen upp till Avesta för att, genom uppvisandet av sina gentila åkdon, sprida sitt evangelium gällande motorcyklismens mångfacetterade frälsning.

För egen del är jag mer än nöjd över att jag, med fantastisk hjälp av de två giganterna Sebban och Arnold, över huvud taget fick ihop hojen till utställningen. Visserligen utan elsystem och utan tändning, men det hinner jag förhoppningvis få ihop innan det blir åkdags.
Hur som helst kommer Sebbans variant på brytarlock sannolikt att bli kvar för alltid.

Glitter och glamour.

Supertuppen risslad till tänderna.

En påminnelse om ett vedertaget faktum.

En sagolik skapelse.
Rörd av stundens allvar var tårarna svåra att hålla tillbaka.

Stilig, ond, smal och med en omisskännlig integritet.

Johans B33:a.

Packade och glada.

Tillbaka på brottsplatsen.

Sebban fixade ett klockrent brytarlock...