Rapport: Moon Bike show 2014

Vägen till årets narcissistiska höjdpunkt var tyvärr inte på något sätt den dans på rosor som den nyknoppade dandyn önskat.

Halv fem på lördagsmorgonen betalade jag och mina nära stadstullen till Avestas tillförordnade tullvaktmästare. Några timmars sömn senare var lossningen av hojarna ett oundvikligt faktum, ett faktum som drabbade Johan, Sebban och Arnold betydligt hårdare än vad det drabbade mig eftersom jag inte var kapabel att bidra... Dom skötte naturligtvis saken mycket elegant. - Som vanligt.

"Verket" där utställningen äger rum, är en mycket gentil lokal och den tillför en ansenlig mängd gemytlighet till arrangemanget som, precis som vanligt, var mycket trevligt. En del bekanta ansikten dök upp och självfallet uppfylldes kvoten för både varmluft och mer avancerade samtal med såväl representanter ur allmogen, som med mer aktade medlemmar ur societeten.

Ett exempel på bekanta ansikten är till exempel Enköpings svar på Erik Fernström, som vann pris för sin mycket respektingivande turbo-sida.

I övrigt fanns en hel del raggarklubbar närvarande, Bland andra Hi-Revs - för att nämna en makalös glamourös sådan.

Väldigt många bra hojar kombinerades, precis som vanligt, med en del mindre bra eller rentav dåliga hojar. Att det blir på det viset beror naturligtvis på att tycke och smak är ytterst personliga särdrag, vilket i sin tur förmodligen är väldigt bra eftersom det uppmuntrar till mångfald. - Detta i sin tur, är bra då mångfald är det slutgiltiga målet för den världsomspännande plan som den faktiska globala makteliten slagit fast sedan tidigare.

Att Erik Ullenhag, eller någon annan representant för regeringen i egenskap av företrädare för den så ytterst nödvändiga mångfalden, inte fanns på plats beror sannolikt på att implementeringen av den motormässiga mångfalden under årets utställning inte innebar någon direkt "utmaning" för den gode Ullenhag och därmed ansågs hans närvaro överflödig.  Den kritiske skulle kanske drista sig att säga att hela hans uppenbarelse är en smula överflödig...

En rolig överraskning var att delar av motorfamiljen Jokers hade kuskat hela vägen upp till Avesta för att, genom uppvisandet av sina gentila åkdon, sprida sitt evangelium gällande motorcyklismens mångfacetterade frälsning.

För egen del är jag mer än nöjd över att jag, med fantastisk hjälp av de två giganterna Sebban och Arnold, över huvud taget fick ihop hojen till utställningen. Visserligen utan elsystem och utan tändning, men det hinner jag förhoppningvis få ihop innan det blir åkdags.
Hur som helst kommer Sebbans variant på brytarlock sannolikt att bli kvar för alltid.

Glitter och glamour.

Supertuppen risslad till tänderna.

En påminnelse om ett vedertaget faktum.

En sagolik skapelse.
Rörd av stundens allvar var tårarna svåra att hålla tillbaka.

Stilig, ond, smal och med en omisskännlig integritet.

Johans B33:a.

Packade och glada.

Tillbaka på brottsplatsen.

Sebban fixade ett klockrent brytarlock...

Rörigt.

Kvällspasset i garaget hade fabrikation av smörjsystem i sitt sköte. Som vanligt resulterade mina tafatta försök att närma mig skötet i ett bildligt öppnande av pandoras ask, och jag överrumplades bryskt av alla olika vinklar och böjar som tydligen måste till för att anrättningen ens ska bli representabel.
Arbetet påbörjades åtminstone...
Aftonens sekundant var ingen mindre än Eddie Meduza som bjöd på så kallade örhängen i en aldrig sinande ström. - Mycket gentilt!

Omväxling.

Ett snabbskubb i garaget.
Efter att växellänkaget till projekt Sinkadus tidigare upplevts som en skräckinjagande, hålögt stirrande och mist sagt oförutsägbar våldsverkare, framstod det idag snarare som en mycket from och blygsamt uppsluppen frikyrkobesökare - dvs uppklädd och redo att luras till vad som helst...

Att döda ting, som understundom uppfattas som fullständigt obevekliga, helt plötsligt låter sig ledas utan vare sig halsband eller koppel är sannerligen ett utomordentligt intressant mysterium.
Den mästrande och patologiske vurmaren för "självutveckling" skulle sannolikt påstå att människans psyke, i en mycket stor utsträckning, kan bidra till att saker och ting förefaller vara mer eller mindre komplicerade eller jobbiga beroende på vilket humör man är på eller vilken psykisk kondition man för tillfället är i. Därmed skulle den göra sitt ytterste för att skaka av sig den allmänrådande gubbgrinigheten till fördel för en glättig och oäkta entusiasm.

Samma "självutvecklare" skulle å andra sidan börja gråta och ta kväller när han tryckt in volframelektroden åtta millimeter in i låret omedelbart efter det att han lagt den bara handleden på en nystekt växelpedal. Således hade hans resonemang gällande psykets makt varit till minimal hjälp när det kommer till produktion av den något mer köttiga skolan. Att vara karl i sin egen kropp, och därmed vara den upplyste despoten med outgrundlig makt över alla kroppens funktioner och förmågan att betvinga dess försök till egna initiativ, är sannolikt det bästa sättet att komma igenom stora dramatiska livskriser som till exempel produktionsmässig ambivalens eller rent utav ett tillfälligt ointresse för samma produktion...

Underbart är som bekant kort och när jag var som eldigast i min mission insåg jag att det saknades material. - I ren besvikelse avslutade jag abrupt och styrde istället mot söndagsreflektion och starkspritsglögg.

Skapligt motlut.

Projekt Sinkadus har i princip övergått från lågfart till tomgång. Min ambition att bli färdig till början av nästa år är sedan länge ett uttjatat skämt på den lokala godtemplarlogen och mitt missmod känner inga gränser.
Inte ens den manuella utformningen av diverse detaljer i rostfritt kan få mig upprymd längre och bitarna ligger nu på bänken så länge att det säkert börjar gå mask i skiten.
Som ung kunde jag åtminstone förlita mig på att mitt lekfulla lynne skulle hjälpa mig ur en eventuell engagemangssvikt, numer verkar den måttfullt gubbiga grinigheten vara det enda som fungerar...

Hur som helst har det varit växellänkage och lite bakbroms på tapeten ett tag och dom flesta detaljerna är mer eller mindre klara vilket betyder att det lackar mot svetsning.

Just!
Ny växelarm till rickracken har det också blivit.

Senaste nytt från dekorateljén.

Mitt strutprojekt Sinkadus som även visats sig vara min alldeles egna Via Dolorosa, bjöd under kvällen på mer svetsträning när fästen för oljetank och bakskärm skulle sammanfogas med ramen.
Det blir gärna ett förbannat mätande fram och tillbaks när man ställs inför den hypotetiskt slutgiltiga placeringen av saker som fastsvetsning faktiskt innebär. - Att mäta in nånting korrekt i min ram är inte aktuellt, utan det krävs även en hel del medlande och så kallad "fluktning" för att få saker och ting att åtminstone se skapligt ut...
Hursomhelst så sitter nu oljetanken som det var tänkt från början och skärmfästet likaså. Nu ska botten på "batterlådan" i och ett nedre skärmfäste ska appliceras.

Sadelbotten står på schemat.
Nåt jag gått och lurat på är om botten till en dyna måste vara i metallutförande, eller finns det nåt kryphål som gör att jag kan tillverka bottnen i framtidsmaterialet plast...?

God afton.

Efter sitt gesällprov fick den unge mannen en provanställning som sopkärls-
reparatör vid Samhalls anläggning i Tierp.

Hess-sko Del 2. Alt. Standard HD-hästskomodell.

Istället för att njuta av kvällens TV-program nedsjunken i soffan lät jag drömmen om att uppleva frihet, fri sex och ägandet av ett ljusbrunt läderbälte med mässingsspänne att använda i dom utställda jeansbyxorna, locka mig ut i garaget.
Väl där fortsatte jag med oljetanken, som för övrigt är en standard HD-hästskomodell, och tillverkade detaljer för att fästa tanken i ramen med, samt ett "oljepåfyllningsrör".
Jag fick öva mina färdigheter i ämnen såsom slipning, svarvning, borrning och gängning, men framför allt fick jag tillfälle att traktera mitt absoluta favoritinstrument, pansarfilen - Der panzer!
Svetsarna slipades ned och slutligen iscensatte jag en möjlig slutscen i den eventuella filmen om en oljetank till en Harley med komfortchassie.

Just det!
Min mycket gode vän Sebban, som är en mästare på att hantera estetiska utensilier, skickade en bild som han precis målat. Eftersom jag är en erkänd kännare av god konst tar jag mig friheten att presentera bilden här i mitt lilla krypin. - Jag hoppas att du inte misstycker Sebban...?
Det är ingen idé att den eventuella läsaren försöker lura av honom bilden eftersom undertecknad redan har paxat den om den ska säljas.
Tvivelsutan en makalöst läcker artefakt! - Den har dessutom ett syfte som jag kanske får anledning att återkomma till...
Varsågoda.

En av metallens många vackra skepnader.

En psykiskt sjuk människas arbetsbänk.



Ett verk av en spirande ung talang med smak för livets goda.

Tankar för dagen.

Ingenting duger!
Oljetanken får bli en nytillverkad i papp, men hur ska jag göra med soppatanken? - Bensin är ju så flyktigt...

Den osminkade vardagen för en trans...

Eftersom projekt Sinkadus inte kommer att utrustas med transmissionsskydd så beslutade jag att den konstigt modifierade innertransen skulle slaktas till förmån för stödlagerhus och en litet pikant skyddsanordning över alternatorn.
Sagt och gjort.
Innertrans, tuschpenna, vinkelslip och grovt matsnus var förutsättningarna för att kunna börja med uppdraget och det gick enligt plan. Imorgon blir det nog färdigkapning och finlir med vrålapa och pansarfil.

En passus är att min oskuldsfullt sirliga kropp är, efter ett långt och passivt garageuppehåll, antagligen en smula ovan vid den här typen av verksamhet? Hur som helst så överraskades jag av en otroligt offensiv trötthet, så antingen håller jag på att insjukna i Lassafeber eller så håller flickan i mig på att blomma ut...?
Skönt ändå, att återigen få visa gjuten aluminium vem som är chef.

Just det!
Bakhjulet är numer lite taffligt upphängt och väntar på gaffelben och framhjul.

God afton.

 

Strutshovelfredag.

Äntligen fredag!
Jag har till min stora glädje lyckats skramla fram en del prylar till det förestående mc projektet jag valt att referera till som "projekt Sinkadus"
En rundswing och eventuellt ett bakhjul har tillkommit och jakten på resterande delar av vikt fortgår. Som tur är har ett par av mina vänner uppmärksamt lyssnat till min klagosång gällande problemet med att uppbringa bra prylar. - Både Xylografen och Jerker bevisar, med en fjäderlik lätthet, att det faktiskt går att hitta materiel om man bara verkar i rätt miljö... Jag böjer mitt huvud i ödmjuk veneration inför den omåttliga godhet jag bjudits äran att uppleva.
Att detta är en anledning så god som någon att fira förstår även den mest imbecille eventuelle läsaren hoppas jag?
Eau de vie kommer med all säkerhet att inmundigas på fastigheten under aftonen och har jag tur kanske min advokat kommer dragandes med en hela Southern Comfort och tillhörande läskedryck.

Att framvärkandet av motorcyklar i olika skepnader må ha sin charm är sannolikt allmogen fullt medveten om, men att fredagen, vecka efter vecka, träget fyller sin vågskål med i princip samma charm är kanske inte ett lika beryktat faktum...?
Ett av kabinettets absolut förnämsta uppdrag är att upplysa den sorgliga skaran syndare om just detta och i samband med denna gärning låta kabinettets estrad stå till förfogande för det socialt undernärda patraskets vittnesbörd och besjungande av fredagens jungfrueliga och oförfalskade godhet.

Varsågoda.

 

Ögongodis.

Ett äkta outlaw styre av nazimodell, tillverkat i Texas på sextiotalet av en numer åldrad outlawbiker, och till råga på allt förnicklat!
Min vällust över att kunna njuta denna kulturhistoriska ädelsten är obeskrivlig.

Den återstiftade bekantskapen med det egna vansinnet var i sanning en sinkadus på gränsen till övermäktig.

I samma ögonblick som det avslutande handslaget stadfäste min senaste motorrelaterade affär visste jag att kontraktet som band mig vid kreativt vanvett återigen hade förlängts med ett antal timmar, gladeligen och utan tvekan fyllde jag bläckhornet med mitt syrefattiga blod och skrev på. - För vad kan väl vara sämre än att förtäras innifrån av likgiltig och livsföraktande passivitet? Den själsliga förruttnelsen utbredning får icke givas någon frihet utan måste ständigt, och till varje pris, hållas i schack.

Sedan kontraktet skrevs har har min arbetsförsäkring lagrats och mognat i hopp om att uppenbarelsen om dess slutgiltiga prakt ska fulländas. Ännu är den inte riktigt fulländad men vissa detaljer har klarnat.
Som ett led i påbörjandet av projektet Sinkadus införskaffde jag igår ett par trettioniomillimeters sportsterkronor med stolpe och allt.  - Vackert är bara förnamnet!
Synd att inte kompletta fyrtioenmillimeters Hydra ben växer på träd...

Hursomhelst.
Nu är det bara att börja riva. Om den eventuelle läsaren skulle se något av intresse så säg till för all del.
Moroten och lådan skall naturligtvis behållas.

Och glöm nu inte att både handens och hjärnans arbetare är lika mycket behövda i en nation.

Just det!
Igår kom Arnold förbi med ett apparat han lackat åt en kund. - Vansinnigt läckert! Eller förresten, i det här sammanhanget kanske "Sjukt fett!" är ett mer passande uttryck?

Rivardags.

Med lite fiffel och polering så kommer detta att bli bra.

Galen av åtrå spakade han trehjulingen runt grannskapet för att förevisa
en av teknikens absoluta kuriositeter.

Förnimmelse av Strut...

Nu är struten hemma och lossad, det enda som återstår nu är att invänta vintern så att jag kan sätta min djävulska plan i verket.
Vissa justeringar kommer sannolikt att krävas...

Låt mig presentera den första bilden på projekt "Sinkadus"
Varsågoda!