Kulissmakeri.

Dagen bjöd på fint besök då min vän Jerker passade på att förena nytta med nöje genom att dels leverera ett engelskt hjul som kabinettets koryfé köpt i lag med sin advokat, och dels genom att dricka ett par koppar kaffe.
Efter att Jerker mer eller mindre tvingat mig att slinka i lekdräkten och gå ut i garaget för att lossa och transportera in den nyinhandlade verkstadsutrustningen, så passade jag på att plocka på toppar och ventilkåpor på min mekaniska stridshingst. - I morgon natt blir det nog fabrikation av övre motorfästefäste och det kommer med största sannolikhet att upplevas som en psykisk hudstrykning.
För att inte mitt bräckliga flickpsyke ska tillintetgöras under det eventuella nattskiftet, kommer jag under morgondagen att närvara på min gode vän Kyrkoherdens sista predikan inför sin gudsfruktande, och av situationens allvar något vacklande församling.

Förresten! Jag behöver tips på tändning som har en självupplevd god funktion. - Tips som går ut på att magnettändning bör monteras kommer inte att bifallas då pengar som bekant inte växer på träd.

Vickning.

Vad skulle kunna passa bättre såhär strax efter midnatt än en riktigt rejäl tennsmörgås?

Varsågoda!

Oljetanken Dolly.

Efter en mödosam och utdragen resa är oljetanken äntligen färdigsvetsad.
Min bräckliga och späda flickkropp utsattes under gårdagen för rent omänskliga fysiska och mentala prövningar när svetsarna skulle tas ned inför poleringsarbetet. - Det märktes med all önskvärd tydlighet att mitt kött är svagt och jag kan inte annat än att sätta mitt hopp till att min ande uppvisar en styrka stor nog att väga upp köttets tillkortakommanden.
Pansarfilningens paradoxala förmåga till både grovkornig avverkning och ytterst delikat detaljering, är med största säkerhet en av anledningarna till att den varit en såpass stor del av i princip alla viktiga händelser i nittonhundratalets Europa. Till detta kan man även lägga andra positiva saker, till exempel glädjen över den alldeles makalösa stimuli det innebär att traktera ett så fruktansvärt schuckert instrument. - En stimuli som verkligen kom till pass när det gällde att, efter vändstekningen vända sorgen över dom sönderbrända tassarna till en glödande entusiasm inför den kommande, kraftmässiga åderlåtningen som efterarbete ofta innebär.

Iallafall!
Att tanken nästan är klar gör att jag kanske kan komma vidare i mitt lilla projekt, styre och gaffel är nog näst på tur.
Vad det gäller sadeln så har sadelmakerskan och tillika Ljuset i mitt liv utlovar resultat under veckan och Wheeler Dealer kommer att kontaktas gällande hjuldetaljer.

Det blir självfallet en hel del pyssel om den färdiga produkten verkligen ska vara en EXAKT kopia av en original HD tank, men nu är det åtminstone bara slip och polering som återstår...
Hemgjort smakar absolut bättre än köptas!

Början till nedre skärmfäste.

Skärmfäste.

En nytillverkad original HD hästsko.

En annan vy.

Ytterligare en vy.

Kamrat på vida färden.

Vad skulle man egentligen göra utan stöd och hjälp från sina kamrater?
Sannolikt skulle man titta på idrott och läsa Aftonbladet, kanske att man till och med skulle dristat sig till att tvätta bilen såhär om söndagen...

Att återfå fotfästet.

Fotkontroller till växling och broms är nu färdigt och funktionskontrollerat. Att det återstår en del slipning och polering är uppenbart och tarvar därför ingen vidare förklaring.
Nu ska den exakta replikan av en HD original oljetank färdigställas, och topparna ska monteras så att jag kan iordningställa det övre motorfästet.

Som en passus vill jag be den eventuelle läsaren att uppmärksamma den osannolikt trevliga trasan som används i projektet.
Till det kan jag också lägga att projektets namnbyte nu är klart, de godkända handlingarna från pastoratet har returnerats och "The Hootenanny Swinger" är nu en del av guds färgsprakande gemenskap.

Jaja, slit och släp...

Omväxling.

Ett snabbskubb i garaget.
Efter att växellänkaget till projekt Sinkadus tidigare upplevts som en skräckinjagande, hålögt stirrande och mist sagt oförutsägbar våldsverkare, framstod det idag snarare som en mycket from och blygsamt uppsluppen frikyrkobesökare - dvs uppklädd och redo att luras till vad som helst...

Att döda ting, som understundom uppfattas som fullständigt obevekliga, helt plötsligt låter sig ledas utan vare sig halsband eller koppel är sannerligen ett utomordentligt intressant mysterium.
Den mästrande och patologiske vurmaren för "självutveckling" skulle sannolikt påstå att människans psyke, i en mycket stor utsträckning, kan bidra till att saker och ting förefaller vara mer eller mindre komplicerade eller jobbiga beroende på vilket humör man är på eller vilken psykisk kondition man för tillfället är i. Därmed skulle den göra sitt ytterste för att skaka av sig den allmänrådande gubbgrinigheten till fördel för en glättig och oäkta entusiasm.

Samma "självutvecklare" skulle å andra sidan börja gråta och ta kväller när han tryckt in volframelektroden åtta millimeter in i låret omedelbart efter det att han lagt den bara handleden på en nystekt växelpedal. Således hade hans resonemang gällande psykets makt varit till minimal hjälp när det kommer till produktion av den något mer köttiga skolan. Att vara karl i sin egen kropp, och därmed vara den upplyste despoten med outgrundlig makt över alla kroppens funktioner och förmågan att betvinga dess försök till egna initiativ, är sannolikt det bästa sättet att komma igenom stora dramatiska livskriser som till exempel produktionsmässig ambivalens eller rent utav ett tillfälligt ointresse för samma produktion...

Underbart är som bekant kort och när jag var som eldigast i min mission insåg jag att det saknades material. - I ren besvikelse avslutade jag abrupt och styrde istället mot söndagsreflektion och starkspritsglögg.

Skapligt motlut.

Projekt Sinkadus har i princip övergått från lågfart till tomgång. Min ambition att bli färdig till början av nästa år är sedan länge ett uttjatat skämt på den lokala godtemplarlogen och mitt missmod känner inga gränser.
Inte ens den manuella utformningen av diverse detaljer i rostfritt kan få mig upprymd längre och bitarna ligger nu på bänken så länge att det säkert börjar gå mask i skiten.
Som ung kunde jag åtminstone förlita mig på att mitt lekfulla lynne skulle hjälpa mig ur en eventuell engagemangssvikt, numer verkar den måttfullt gubbiga grinigheten vara det enda som fungerar...

Hur som helst har det varit växellänkage och lite bakbroms på tapeten ett tag och dom flesta detaljerna är mer eller mindre klara vilket betyder att det lackar mot svetsning.

Just!
Ny växelarm till rickracken har det också blivit.

Avslappning.

Söndagen är dagen när den inre, svarta, svavelosande sörjan har äran att stå i centrum.
För vissa innebär detta att man tar en paus i Guds hus för att få i sig lite av den heliga skrift blandat med aktuella referenser, för andra innebär det att man omhuldar sin ande på andra sätt och för en tredje del gäller det att fortsätta på sin inslagna väg av irrationellt beteende iform av meningslös konsumtion, dövandet av smärtsamma funderingar och en fortsatt ansvarslös hållning mot det som har reell betydelse.
En av mina vänner har i och för sig söndagen som den stora arbetsdagen, undrar hur det funkar? Jaja, han har ju fredagen att luta sig mot...

I mitt fall är handarbete ett utmärkt sätt att kunna tillgodogöra sig en del av de ting den högkyrklige bjuds i kyrkan.
Saker som allvarliga funderingar gällande den egna platsen i skapelsen eller kanske konfrontationstankar om huruvida det är bibelkunskap och kyrkobesök som definierar den fromme? - Kanske är det istället livskunskap och medveten ödmjukhet som fäller ett eventuellt avgörande på den yttersta dagen...?

Att kapa, fila, borra och slipa är alla sysselsättningar som, vara sig man vill eller inte, för en ett litet steg närmare det oundvikliga slutet. Vad kan då vara lämpligare än att viga den tiden till att närma sig kärnan av den yviga livskroppen?

Nordamerikansk och tillika estetiskt fulländad grannlåt.

Nya fluckra prylar till stomiracern - Jojo, man tackar!
Jag har dock väntat ett bra tag på dessa sötsaker, ett tag tänkte jag nästan telefonera Edward Snowden och fråga var dom hade tagit vägen. Förmodligen hade han inte kunnat ta emot mitt samtal då björnen sannolikt redan ätit upp honom...
Hur som helst så är det mulligt att få lite nytt tingeltangel att pynta rodret med.
Att det piggar opp med lite blankt råder det heller inga tvivel om.

Gränsen för tjat tangeras.

Mitt upplyftande äventyr i fotpinnarnas glamourösa värld fortsätter och ikväll hade turen kommit till det kritiska momentet att foga samman bitarna av fotpinne medelst svets.
En vän påminde mig häromdagen om att slipa ur ordentligt så att fogen blir tillräckligt stark, det gjorde jag naturligtvis eftersom jag absolut inte vill ramla av när jag kör omkring med min motorcykel.
Även bromsprylarna fick sig en liten mängd kärlek och enligt mina beräkningar kommer det att fungera finfint.

Svarfning.

Den tjugofemte November tjugohundratretton.
Det är en bister afton och jag hålls vid min svarfstol. Jag förvaltar mitt uppdrag att tillverka fotstöd och bromsdetaljer till min motorcykel.
Att bromsens funktion på en dylik tingest är av yttersta vikt är uppenbart och det framgår dessutom med all önskvärd tydlighet av §42:mom 2. i den mycket tongivande skriften, Kungliga Majestätets förordningar om automobiltrafik jämte Kungliga automobilklubbens trafikreglemente för stad och landsbygd.

"För motorcykel, varom här är fråga, gäller dessutom, att den skall vara försedd med minst en snabbt och säkert verkande broms."

Min förhoppning är naturligtvis att frukten av mitt arbete kommer att vara just "snabb och säkert verkande".
För övrigt är det snart dags att såga ut "pedaler" och grejer ur en sex millimeter tjock rostfri plåt. Det kommer sannolikt att bli både avkopplande och mycket intressant.

God afton.

Brydsamhet i drömfabriken...

Att utrusta ett strutmotorförsett komfortchassie med så kallade "mid-controls" är inte swinenkelt då varken placering eller utformning är självklart. Visserligen finns mid-controls som original men då den fabriksmonterade optionen är förkastlig ur såväl estetisk som praktisk mening måste problemet lösas på annan väg.
Avsaknaden av både inre och yttre transmissionsskydd gör originalmontering på transsidan omöjlig, och på registersidan sitter original fotpinne och broms monterat i en enorm plåt som i det närmaste definierar uttrycket "amerikanskt bondsmide". Original fotpinnar kommer jag trots allt att använda, dock med ett par smärre modifieringar.

Att värma och böja rundjärn och fiffla ihop en egen bromspedal får bli den inledande handlingen i hopp om att komma till rätta med problemet. Växelspakens placering och dess funktion måste jag dock fundera lite på. - Funderingar passar dessutom ypperligt nu då ryggjäveln bestämt sig för att både upphöra att fungera och att bjussa på en betydligt intensivare smärta än vanligt.
Menmen, skit ska skit ha brukar man säga och vem är jag att söka hindra gamla ordstäv från att vinna laga kraft?

Att klippa och att klistra. Del 2.

Sadelberättelsen är på väg in i akt två men först en liten återblick på akt ett.
Sadelstoppning har  under hela akten applicerats på den armerade polyesterbottnen och resultatet är hittills över förväntan. Då cykeln är fabriksutrustad med komfortchassie tillåter den att sadeln monteras i det närmaste stumt mot ramen vilket ger ett propert intryck. Andra fördelar med ett sådant montage är ett bättre cW-värde samt ett större antal brudar som kommer att gå bananer när dom slås av sadelns, i det närmaste explicita, uttryck.
Iallafall!
Efter att limningen av pyttipannan fullgjorts och den slutliga formen putsats till med sax och brödkniv, slipades sadeln till perfektion.
Nu återstår att lämna över den till Ljuset i mitt liv för sömnad. Jag förutsätter att det kommer att gå fort då hon sannolikt prioriterar sadelns färdigställande lika högt som jag gör. - Det vill säga betydligt högre än mat, husrum och andra sekundära saker.
Pass på!

Att klippa och att klistra.

Sagan om sadeln fortsätter, den nuvarande intrigen belyser det tveeggade i att klippa till, kontaktlimma samt att efter limning passa in dämpnings/stoppningsmaterialet på sadelbottnen. Kontaktlim har ju, som alla vet, en förmåga att "hugga" ganska ordentligt när de limmade detaljerna sammanförs och det kan då bli problem att rikta till det hela om det inte skulle bli optimalt på en gång. - Är detaljerna i fråga dessutom tillverkade av skumgummi, finns det verkligen ingen återvändo efter ett eventuellt snedsteg...
Hur som helst!
Även om det är en hel del pyssel kvar innan akterkastellet kommer att få den viloplats den förtjänar är åtminstone grunden lagd, och precis som kontaktlimsburken utlovade så känner jag mig för närvarande både omtöcknad och dåsig.
Gentilt.

Plastisk kirurgi.

I ett ögonblick av fullständig verklighetsfrånvaro bestämde jag mig för att tillverka sadelbotten till mitt projekt Sinkadus i glasfiberarmerad polyester, detta eftersom jag är lat, något överviktig och framförallt dålig på att förslava olika typer av plåt.
Kort efter att detta beslut tagits insåg jag naturligtvis effekterna av mitt beslut, men då satt ju redan Fan i båten så det fanns ingen annan utväg än att börja ro...
Sagt och gjort. Material inhandlades, för mig och motorcykeln nödvändiga skydd etablerades, en ide om färdigt resultat annamades och en torsdagsafton sjösattes delprojekt "Plastisk fantastisk"
Att blanda plast och klippa glasfiber är långt ifrån den glamourösa vardag den metallabetvingande medborgaren åtnjuter. - Kladd, dålig odör och stickningar/klåda är tydligen en del av den plastande mannens vardag. Dessutom ser garaget ut som om man håller på att bygga en husvagn...
Jaja, sadelbotten är nu i det närmaste färdig och nu återstår bara lite slutgiltig slipning, att limma dit lite stussdämpning samt ekipering av hela anrättningen. - Dvs fler saker som jag inte bemästrar.
Till veckan kommer jag därför lämna in en anmodan till Ljuset i mitt liv gällande klippning och sömnad samt andra eventuellt tillhörande uppgifter.

Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag hade stått mig slätt utan Olofs sällskap och vissheten om att han nog hejar på mig i sin himmel.







Senaste nytt från dekorateljén.

Mitt strutprojekt Sinkadus som även visats sig vara min alldeles egna Via Dolorosa, bjöd under kvällen på mer svetsträning när fästen för oljetank och bakskärm skulle sammanfogas med ramen.
Det blir gärna ett förbannat mätande fram och tillbaks när man ställs inför den hypotetiskt slutgiltiga placeringen av saker som fastsvetsning faktiskt innebär. - Att mäta in nånting korrekt i min ram är inte aktuellt, utan det krävs även en hel del medlande och så kallad "fluktning" för att få saker och ting att åtminstone se skapligt ut...
Hursomhelst så sitter nu oljetanken som det var tänkt från början och skärmfästet likaså. Nu ska botten på "batterlådan" i och ett nedre skärmfäste ska appliceras.

Sadelbotten står på schemat.
Nåt jag gått och lurat på är om botten till en dyna måste vara i metallutförande, eller finns det nåt kryphål som gör att jag kan tillverka bottnen i framtidsmaterialet plast...?

God afton.

Efter sitt gesällprov fick den unge mannen en provanställning som sopkärls-
reparatör vid Samhalls anläggning i Tierp.

Hess-sko Del 2. Alt. Standard HD-hästskomodell.

Istället för att njuta av kvällens TV-program nedsjunken i soffan lät jag drömmen om att uppleva frihet, fri sex och ägandet av ett ljusbrunt läderbälte med mässingsspänne att använda i dom utställda jeansbyxorna, locka mig ut i garaget.
Väl där fortsatte jag med oljetanken, som för övrigt är en standard HD-hästskomodell, och tillverkade detaljer för att fästa tanken i ramen med, samt ett "oljepåfyllningsrör".
Jag fick öva mina färdigheter i ämnen såsom slipning, svarvning, borrning och gängning, men framför allt fick jag tillfälle att traktera mitt absoluta favoritinstrument, pansarfilen - Der panzer!
Svetsarna slipades ned och slutligen iscensatte jag en möjlig slutscen i den eventuella filmen om en oljetank till en Harley med komfortchassie.

Just det!
Min mycket gode vän Sebban, som är en mästare på att hantera estetiska utensilier, skickade en bild som han precis målat. Eftersom jag är en erkänd kännare av god konst tar jag mig friheten att presentera bilden här i mitt lilla krypin. - Jag hoppas att du inte misstycker Sebban...?
Det är ingen idé att den eventuella läsaren försöker lura av honom bilden eftersom undertecknad redan har paxat den om den ska säljas.
Tvivelsutan en makalöst läcker artefakt! - Den har dessutom ett syfte som jag kanske får anledning att återkomma till...
Varsågoda.

En av metallens många vackra skepnader.

En psykiskt sjuk människas arbetsbänk.



Ett verk av en spirande ung talang med smak för livets goda.