Ett sorgligt referat från fattigsverige.

Olja är ett medium som, trots teknikens hisnande framfart, säkrast transporteras i traditionella ämbar som dunkar eller i rör som i detta fall.
Som den eventuelle läsaren naturligtvis redan vet, så sker transporten av olja mellan motorcykelns oljetank och motor under tryck, det betyder att transportsystemet måste vara ordentligt säkrat mot läckage och det duger alltså inte med en hink i det fallet.
Vidare måste anslutningspunkterna i transportsystemets alla ändar vara möjliga att dela utifall ett eventuellt maskinellt haveri skulle uppstå och maskinen måste tas isär. - Det är nu det börjar krångla till sig...
En fiffig lösning på problemet med demonteringsmöjligheten är att använda sig av klämringskopplingar eller konkopplingar och det var även min ambition denna gång, men naturligtvis stötte jag på patrull omedelbart.
Behovet var bland annat raka kopplingar för åtta millimeters rör med 1/4" konisk rörgänga av lite olika längd i andra änden.
Självklart hade den ansvarige inte beställt hem den specifika kombinationen och hyllorna gapade tomma.
Faktumet att spargrisen som tidigare använts för den typen av utgifter, sedan länge krossats så till den milda grad att den inte ens går att limma ihop längre, lade sig som ett extra vulgärt löklager på denna veritabla laxsmörgås och bedrövelsen var naturligtvis mycket massiv.

Jaja!
Finns det inga pengar kan man som bekant inte handla. Lösningen i det här fallet blev att modifiera befintligt materiel till nåt som kan passa.
Än så länge går i alla fall allt enligt den dagsfärska planen.

Swintråkigt att vara barskrapad när man verkligen behöver investera sig ur krisen...

Ett resultat av en späd pojkes tappra försök att betvinga de löst sammansatta fragmenten av ett fullgott psyke.

Innan jag öppnar dörren och släpper in den eventuelle kabinettbesökaren till mitt torftiga armod så tänkte jag passa på att, mycket vördnadsfullt, uttrycka min uppriktiga bedrövelse över att ha brustit fullständigt i ambitionen att servera den hugade massan det sedvanliga fredagsinlägget.
För det ber jag naturligtvis om ursäkt och fortsättningsvis kommer jag att göra mitt yttersta för att bergfästa min position som den eventuelle läsarens servila tjänare.
Förlåt...

Så!
Nu när formalian har avklarats tänkte jag försöka mig på att stila med lite rostfritt som har tagit både min tid och mitt engagemang i anspråk de senaste dagarna.
The Hootenanny Swinger har varit i behov av ett stöd, ett roder, samt ett övre motorfäste och när fredagen väl kom avbröt jag, utan att tveka, dansen kring den gyllene kalven och tog omedelbart min tillflykt till garaget. Väl där vankades fortsatt kapning och slipning av rostfri plåt med sporradiska inslag av svetsning - en häxkonst jag för övrigt tydligen inte behärskar överhuvudtaget längre...
Hur som helst så blev stöd och motorfäste/tändspolefäste färdigt för slipning och polering.

Under gårdagen dök Sebban upp för att sprida mänsklig värme och närhet i en annars kall och hård värld, och vi dividerade fram och tillbaka gällande styrets utformning.
Eftersom Sebban vurmar för motorcyklar som byggts i den så kallade Tidelagsstilen, nickade han minst sagt gillande då jag förevisade min något oplanerade idé till styre. - Såvitt jag kunde förstå fastställdes styrets utforming i och med detta...

Vickning.

Vad skulle kunna passa bättre såhär strax efter midnatt än en riktigt rejäl tennsmörgås?

Varsågoda!

Kamrat på vida färden.

Vad skulle man egentligen göra utan stöd och hjälp från sina kamrater?
Sannolikt skulle man titta på idrott och läsa Aftonbladet, kanske att man till och med skulle dristat sig till att tvätta bilen såhär om söndagen...

Att klippa och att klistra. Del 2.

Sadelberättelsen är på väg in i akt två men först en liten återblick på akt ett.
Sadelstoppning har  under hela akten applicerats på den armerade polyesterbottnen och resultatet är hittills över förväntan. Då cykeln är fabriksutrustad med komfortchassie tillåter den att sadeln monteras i det närmaste stumt mot ramen vilket ger ett propert intryck. Andra fördelar med ett sådant montage är ett bättre cW-värde samt ett större antal brudar som kommer att gå bananer när dom slås av sadelns, i det närmaste explicita, uttryck.
Iallafall!
Efter att limningen av pyttipannan fullgjorts och den slutliga formen putsats till med sax och brödkniv, slipades sadeln till perfektion.
Nu återstår att lämna över den till Ljuset i mitt liv för sömnad. Jag förutsätter att det kommer att gå fort då hon sannolikt prioriterar sadelns färdigställande lika högt som jag gör. - Det vill säga betydligt högre än mat, husrum och andra sekundära saker.
Pass på!

Att klippa och att klistra.

Sagan om sadeln fortsätter, den nuvarande intrigen belyser det tveeggade i att klippa till, kontaktlimma samt att efter limning passa in dämpnings/stoppningsmaterialet på sadelbottnen. Kontaktlim har ju, som alla vet, en förmåga att "hugga" ganska ordentligt när de limmade detaljerna sammanförs och det kan då bli problem att rikta till det hela om det inte skulle bli optimalt på en gång. - Är detaljerna i fråga dessutom tillverkade av skumgummi, finns det verkligen ingen återvändo efter ett eventuellt snedsteg...
Hur som helst!
Även om det är en hel del pyssel kvar innan akterkastellet kommer att få den viloplats den förtjänar är åtminstone grunden lagd, och precis som kontaktlimsburken utlovade så känner jag mig för närvarande både omtöcknad och dåsig.
Gentilt.