Rörigt.

Kvällspasset i garaget hade fabrikation av smörjsystem i sitt sköte. Som vanligt resulterade mina tafatta försök att närma mig skötet i ett bildligt öppnande av pandoras ask, och jag överrumplades bryskt av alla olika vinklar och böjar som tydligen måste till för att anrättningen ens ska bli representabel.
Arbetet påbörjades åtminstone...
Aftonens sekundant var ingen mindre än Eddie Meduza som bjöd på så kallade örhängen i en aldrig sinande ström. - Mycket gentilt!

Omväxling.

Ett snabbskubb i garaget.
Efter att växellänkaget till projekt Sinkadus tidigare upplevts som en skräckinjagande, hålögt stirrande och mist sagt oförutsägbar våldsverkare, framstod det idag snarare som en mycket from och blygsamt uppsluppen frikyrkobesökare - dvs uppklädd och redo att luras till vad som helst...

Att döda ting, som understundom uppfattas som fullständigt obevekliga, helt plötsligt låter sig ledas utan vare sig halsband eller koppel är sannerligen ett utomordentligt intressant mysterium.
Den mästrande och patologiske vurmaren för "självutveckling" skulle sannolikt påstå att människans psyke, i en mycket stor utsträckning, kan bidra till att saker och ting förefaller vara mer eller mindre komplicerade eller jobbiga beroende på vilket humör man är på eller vilken psykisk kondition man för tillfället är i. Därmed skulle den göra sitt ytterste för att skaka av sig den allmänrådande gubbgrinigheten till fördel för en glättig och oäkta entusiasm.

Samma "självutvecklare" skulle å andra sidan börja gråta och ta kväller när han tryckt in volframelektroden åtta millimeter in i låret omedelbart efter det att han lagt den bara handleden på en nystekt växelpedal. Således hade hans resonemang gällande psykets makt varit till minimal hjälp när det kommer till produktion av den något mer köttiga skolan. Att vara karl i sin egen kropp, och därmed vara den upplyste despoten med outgrundlig makt över alla kroppens funktioner och förmågan att betvinga dess försök till egna initiativ, är sannolikt det bästa sättet att komma igenom stora dramatiska livskriser som till exempel produktionsmässig ambivalens eller rent utav ett tillfälligt ointresse för samma produktion...

Underbart är som bekant kort och när jag var som eldigast i min mission insåg jag att det saknades material. - I ren besvikelse avslutade jag abrupt och styrde istället mot söndagsreflektion och starkspritsglögg.

Skapligt motlut.

Projekt Sinkadus har i princip övergått från lågfart till tomgång. Min ambition att bli färdig till början av nästa år är sedan länge ett uttjatat skämt på den lokala godtemplarlogen och mitt missmod känner inga gränser.
Inte ens den manuella utformningen av diverse detaljer i rostfritt kan få mig upprymd längre och bitarna ligger nu på bänken så länge att det säkert börjar gå mask i skiten.
Som ung kunde jag åtminstone förlita mig på att mitt lekfulla lynne skulle hjälpa mig ur en eventuell engagemangssvikt, numer verkar den måttfullt gubbiga grinigheten vara det enda som fungerar...

Hur som helst har det varit växellänkage och lite bakbroms på tapeten ett tag och dom flesta detaljerna är mer eller mindre klara vilket betyder att det lackar mot svetsning.

Just!
Ny växelarm till rickracken har det också blivit.

Gränsen för tjat tangeras.

Mitt upplyftande äventyr i fotpinnarnas glamourösa värld fortsätter och ikväll hade turen kommit till det kritiska momentet att foga samman bitarna av fotpinne medelst svets.
En vän påminde mig häromdagen om att slipa ur ordentligt så att fogen blir tillräckligt stark, det gjorde jag naturligtvis eftersom jag absolut inte vill ramla av när jag kör omkring med min motorcykel.
Även bromsprylarna fick sig en liten mängd kärlek och enligt mina beräkningar kommer det att fungera finfint.

Svarfning.

Den tjugofemte November tjugohundratretton.
Det är en bister afton och jag hålls vid min svarfstol. Jag förvaltar mitt uppdrag att tillverka fotstöd och bromsdetaljer till min motorcykel.
Att bromsens funktion på en dylik tingest är av yttersta vikt är uppenbart och det framgår dessutom med all önskvärd tydlighet av §42:mom 2. i den mycket tongivande skriften, Kungliga Majestätets förordningar om automobiltrafik jämte Kungliga automobilklubbens trafikreglemente för stad och landsbygd.

"För motorcykel, varom här är fråga, gäller dessutom, att den skall vara försedd med minst en snabbt och säkert verkande broms."

Min förhoppning är naturligtvis att frukten av mitt arbete kommer att vara just "snabb och säkert verkande".
För övrigt är det snart dags att såga ut "pedaler" och grejer ur en sex millimeter tjock rostfri plåt. Det kommer sannolikt att bli både avkopplande och mycket intressant.

God afton.

Brydsamhet i drömfabriken...

Att utrusta ett strutmotorförsett komfortchassie med så kallade "mid-controls" är inte swinenkelt då varken placering eller utformning är självklart. Visserligen finns mid-controls som original men då den fabriksmonterade optionen är förkastlig ur såväl estetisk som praktisk mening måste problemet lösas på annan väg.
Avsaknaden av både inre och yttre transmissionsskydd gör originalmontering på transsidan omöjlig, och på registersidan sitter original fotpinne och broms monterat i en enorm plåt som i det närmaste definierar uttrycket "amerikanskt bondsmide". Original fotpinnar kommer jag trots allt att använda, dock med ett par smärre modifieringar.

Att värma och böja rundjärn och fiffla ihop en egen bromspedal får bli den inledande handlingen i hopp om att komma till rätta med problemet. Växelspakens placering och dess funktion måste jag dock fundera lite på. - Funderingar passar dessutom ypperligt nu då ryggjäveln bestämt sig för att både upphöra att fungera och att bjussa på en betydligt intensivare smärta än vanligt.
Menmen, skit ska skit ha brukar man säga och vem är jag att söka hindra gamla ordstäv från att vinna laga kraft?

Att klippa och att klistra. Del 2.

Sadelberättelsen är på väg in i akt två men först en liten återblick på akt ett.
Sadelstoppning har  under hela akten applicerats på den armerade polyesterbottnen och resultatet är hittills över förväntan. Då cykeln är fabriksutrustad med komfortchassie tillåter den att sadeln monteras i det närmaste stumt mot ramen vilket ger ett propert intryck. Andra fördelar med ett sådant montage är ett bättre cW-värde samt ett större antal brudar som kommer att gå bananer när dom slås av sadelns, i det närmaste explicita, uttryck.
Iallafall!
Efter att limningen av pyttipannan fullgjorts och den slutliga formen putsats till med sax och brödkniv, slipades sadeln till perfektion.
Nu återstår att lämna över den till Ljuset i mitt liv för sömnad. Jag förutsätter att det kommer att gå fort då hon sannolikt prioriterar sadelns färdigställande lika högt som jag gör. - Det vill säga betydligt högre än mat, husrum och andra sekundära saker.
Pass på!

Plastisk kirurgi.

I ett ögonblick av fullständig verklighetsfrånvaro bestämde jag mig för att tillverka sadelbotten till mitt projekt Sinkadus i glasfiberarmerad polyester, detta eftersom jag är lat, något överviktig och framförallt dålig på att förslava olika typer av plåt.
Kort efter att detta beslut tagits insåg jag naturligtvis effekterna av mitt beslut, men då satt ju redan Fan i båten så det fanns ingen annan utväg än att börja ro...
Sagt och gjort. Material inhandlades, för mig och motorcykeln nödvändiga skydd etablerades, en ide om färdigt resultat annamades och en torsdagsafton sjösattes delprojekt "Plastisk fantastisk"
Att blanda plast och klippa glasfiber är långt ifrån den glamourösa vardag den metallabetvingande medborgaren åtnjuter. - Kladd, dålig odör och stickningar/klåda är tydligen en del av den plastande mannens vardag. Dessutom ser garaget ut som om man håller på att bygga en husvagn...
Jaja, sadelbotten är nu i det närmaste färdig och nu återstår bara lite slutgiltig slipning, att limma dit lite stussdämpning samt ekipering av hela anrättningen. - Dvs fler saker som jag inte bemästrar.
Till veckan kommer jag därför lämna in en anmodan till Ljuset i mitt liv gällande klippning och sömnad samt andra eventuellt tillhörande uppgifter.

Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag hade stått mig slätt utan Olofs sällskap och vissheten om att han nog hejar på mig i sin himmel.







Hess-sko Del 2. Alt. Standard HD-hästskomodell.

Istället för att njuta av kvällens TV-program nedsjunken i soffan lät jag drömmen om att uppleva frihet, fri sex och ägandet av ett ljusbrunt läderbälte med mässingsspänne att använda i dom utställda jeansbyxorna, locka mig ut i garaget.
Väl där fortsatte jag med oljetanken, som för övrigt är en standard HD-hästskomodell, och tillverkade detaljer för att fästa tanken i ramen med, samt ett "oljepåfyllningsrör".
Jag fick öva mina färdigheter i ämnen såsom slipning, svarvning, borrning och gängning, men framför allt fick jag tillfälle att traktera mitt absoluta favoritinstrument, pansarfilen - Der panzer!
Svetsarna slipades ned och slutligen iscensatte jag en möjlig slutscen i den eventuella filmen om en oljetank till en Harley med komfortchassie.

Just det!
Min mycket gode vän Sebban, som är en mästare på att hantera estetiska utensilier, skickade en bild som han precis målat. Eftersom jag är en erkänd kännare av god konst tar jag mig friheten att presentera bilden här i mitt lilla krypin. - Jag hoppas att du inte misstycker Sebban...?
Det är ingen idé att den eventuella läsaren försöker lura av honom bilden eftersom undertecknad redan har paxat den om den ska säljas.
Tvivelsutan en makalöst läcker artefakt! - Den har dessutom ett syfte som jag kanske får anledning att återkomma till...
Varsågoda.

En av metallens många vackra skepnader.

En psykiskt sjuk människas arbetsbänk.



Ett verk av en spirande ung talang med smak för livets goda.

Snabbskubb.

Av rent principiella skäl smet jag ut en sväng i garaget efter aftontrakteringen. Det blev såklart inte swinmycket gjort på en timme men jag lyckades få till muffarna till oljetanken i alla fall.
Jag är kluven i min uppfattning angående koniska gängor. - Jag gillar att det blir tätt men jag är alldeles för anal för att uppskatta utseendet av kopplingar som inte bottnar. Gängpaj i aluminium känns inte heller överdrivet läckert...
En bra grej med att bygga saker är att man kan lär sig massor med grejer. Ikväll till exempel, har Handsome Dick Manitoba, bland mycket annat, lärt mig saker om kärlek och vikten av att hålla en alltför vuxen attityd stången.

Hess-sko.

Idag blev det "fabrikation af oljetank" i enlighet med den gamla välkända pamfletten "Praktisk afhandling gällande motorcykelbyggeri med särskilt afseende på karosseriets konstruktion"

Däri finns både tillvägagångssätt och gällande regelverk föreskrivet på ett mycket tydligt sätt. - Ett måste för hobbymotoristen med andra ord.

Först gäller det naturligtvis att bestämma hur den färdiga produkten ska se ut. Efter att det är gjort är det bara att skrida till verket med tillverkning av papp/pappersmallar.
Efter att mallarna är färdiga och testade med avseende på kompabilitet är det dags att överföra dem till plåtstycket.
Såga ut bitarna.
Ta ett bloss. - Rekommendationen är att använda en snugga eller eventuellt en rak pipa av femtiotalspappamodell.
Glödga den plåt/de plåtar som ska formas.
Forma dito.
Sammanfoga plåtarna.
Prova grundkonstruktionen med avseende på passform, estetik samt om den överensstämmer med den ursprungliga idén. - Om den tillfredsställer fabrikörens krav gällande de tre bedömningspunkterna fortsätter denne med vad som i folkmun brukar kallas "finlir".

Ett stort steg för en människa, men ett litet steg för mänskligheten.

Skärmfästet är nästan färdigt, bakhjul och skärm sitter centrerat och skapligt upphängt. Nu är det dags att börja med oljetank och fotreglage.
Jag hade dessutom turen att än en gång bli erbjuden en hjälpande hand under själva monteringen av bakskärmen.

En erotiskt nyfiken mans strävan efter något stadigt där bak.

Skärmfästet har gäckat mig en tid och under dagen tog jag tjuren vid hornen och började fippla lite med att få ihop ett sådant.
Eftersom jag inte har några instrument till att bearbeta plåt med så blev det en del kapa och svetsa då en skärm i regel är rundad i såväl längsled som på bredden. Estetiken i anrättningen blev naturligtvis inget som är representativt på Nationalmuseum men stadigt blir det.
Eftersom jag delvis kommer att sitta på bakskärmen så är det ett plus om den pallar mitt fetlagda och vansinnigt osmakliga skrov.
Själva sittetyget kommer framgent att täcka den delen av skärmen där fästet sitter.

God afton.

Förnimmelse av Strut...

Nu är struten hemma och lossad, det enda som återstår nu är att invänta vintern så att jag kan sätta min djävulska plan i verket.
Vissa justeringar kommer sannolikt att krävas...

Låt mig presentera den första bilden på projekt "Sinkadus"
Varsågoda!