I väntan på gryningstimman.

Han steg ut ur sin stuga, ut på förstubron och tog upp sin pipa. Han hade gått ut barhuvad. - Han bar vare sig den grå filthatten eller skärmmössan.
Att gå ut barhuvad var inte likt honom, i det här fallet berodde det på ren tankspriddhet.
Han tog ett steg ner från trappan och gick mot garaget, när han kom runt husknuten fick han en skarp anmodan angående sin huvudbonadsfadäs då nordosten kastade en rågad näve småspik i pannan på honom, han konstaterade sitt misstag och skyndade mot garagets varma, trygga härd.
Väl inne tände han pipan och han mottogs av dom saker som en gång i tiden varit det enda han kunnat tänka på, visserligen hade han inte haft huvudet fullt med alla grejerna på en och samma gång utan det hade snarare varit fullt fokus på en sak i taget under dom senaste fem, sex åren.
Detta totala fokus på ett projekt eller inköp hade så sakteliga avtagit till förmån för nästa projekt eller inköp, därför hade grejerna blivit olika stora symboler över hans förtjusning för allehanda genuina saker - fordon primärt, men även saker av helt annan karaktär.

Ibland när han satt försjunken i tankar, kunde han äcklas över sin egen oförmåga och sin lathet, men också över det sjukliga faktum att viljan alltid segrade över det sunda förnuftet och det rationella i det ständigt pågående kriget i hans huvud. Han hade visserligen aldrig känt att ägandet blev en belastning, utan snarare att bristen av förvaltning gjorde honom ännu mer medveten och övertygad om sina egna tillkortakommanden.
Just den bristande förvaltningen var en sak som oroade honom. - Skulle det någonsin finnas utrymme att vända trenden eller skulle det sakta men säkert fortsätta nedåt?

Efter att han skakat av sig olustkänslorna skred han sakta genom garaget och han kunde inte förneka att det trots allt fanns en och annan fröjdefull pjäs därinne. Han log och tänkte på sitt sinnestillstånd under den perioden av sitt liv då han köpt, inte mindre än, sju stycken Wal Phillips Injektorer. Eller den gången då han tyckte att alla män med en sund uppfattning om sig själva minsann borde ha en Sturmey Archer växellåda med JAP logotyp ingjuten i ena gaveln. Eller kanske då han kom på den briljanta iden att sätta Pontiac framkofångare i bak på Plyman - allt som behövdes var ju "lite" modifieringar först...

Han tog ett mentalt omtag och valde istället att se på saken ur ett något mer positivt perspektiv, dock på gränsen till uppdiktat, och han lyckades övertyga sig själv om att det han såg omkring sig ju faktiskt var det livets salt han faktiskt behövde för att kunna smaksätta livet med dom gånger då det faktiskt inte smakade någonting över huvud taget.
Dessutom hade ju grejernas införskaffande många gånger bjudit honom på rikliga muntrationer i form av både folk och fä, samt resor som förnöjt.

Upplivad av sin nyvunna insikt satte han sig ner invid den senaste i raden av galenskaper, nämligen den Triumph av HBTq-karaktär han köpt i nyrenoverat skick för att direkt vid hemkomsten konstatera att den nog var alldeles för äcklig för att kunna använda i den skepnad den befann sig i. En totalrivning var absolut nödvändig!
Vips så hade arbetstimmarna stegrats och Plyman fick ingen omsorg detta år heller...

Efter den reflektionen reste han sig mycket hastigt, gick ut ur garaget och låste dörren, han skyndade in i huset, klädde av sig lekdräkten, duschade, klädde på sig och lade sig på soffan. Väl där andades han ut och tänkte på hur nära det varit att han, utan att han själv märkt det, hade dragits tillbaka in i verklighetens otäcka och mycket konkreta tankar om ägande och förvaltande - den här gången hade han undsluppit med blotta förskräckelsen och han hoppades att det skulle dröja innan han ifrågasatte makten över sitt eget liv nästa gång...

Hans gode vän Kyrkoherden hade en gång sagt att alla normala män som är föräldrar krisar runt trettiofem. Han trodde naturligtvis inte på detta påstående men Kyrkoherden var trots allt en vis man, skulle det kanske kunna vara sant även om han inte trodde på det?