Hypotetiska variationer av grönska.

Dom allra flesta människor med så lite som en nypa livserfarenhet, vet naturligtvis att det berömda "gräset" inte är ett dugg mer praktfullt på den symboliska "andra sidan" än det gräs som frodas på den sida man i regel befinner sig. Likafullt skenar folks medvetande, då och då, iväg tämligen långt utanför dom realistiska ramar som råder på "den här sidan".

Ett annat problem i samma sfär är dilemmat att alltid ha problem med att befinna sig där man för tillfället är - både fysiskt och mentalt.
Detta bekymmer är märkbart påtagligt hos en man jag känner alltför väl. Han har ett, i det närmaste, patologiskt behov av att alltid vara annorstädes - såväl i tid som i rum.
Ibland räcker det med ett par takter ur någon av alla dom ojämförliga visor som sprungit ur den svenska skaldskaran vilka verkat genom tiderna, för att han av hela sitt hjärta ska önska att han faktiskt befann sig på ett handelsfartyg på väg till Sydamerika eller kanske att han sitter vid sin mila med sin pipa eller att han går på luffen.
Jag inbillar mig att hans diagnos inte är särskilt ovanlig - I alla fall inte om man ska lyss till pöbeln brus...
En annan märklig sak i denne mans beteende är att han inte ens tycker att det är konstigt att hellre vilja vara Ljungman på en atlantseglare under tidigt nittonhundratal än att vara en modern, metrosexuell tramsmänniska utan vare sig integritet eller storslagna drömmar... Att han självfallet vet hur livet kunde te sig för många av dom människor han fantomavundas så ohemult, påverkar konstigt nog inte hans tankar nämnvärt.
Antagligen har han tagit fasta på dom saker som sannolikt var bra förr i världen, saker som att pålitlighet och yrkesstolthet var tongivande i arbetslivet, saker som att sunt förnuft styrde mer än bara enmansföretag och familjära situationer samt att grovarbetarna var fluckert risslade - både under arbetstid och utanför densamma.
Man levde i alldagen och önskade underhållas av teatral glamour istället för att som idag, leva i teatral glamour och underhållas av alldagen.
Tatuerade människor var antingen sjömän, cirkusfolk eller människor på livets beryktade skuggsida, inte som idag att dom knappt könsmogna gossebarn som expedierar mina ärenden hos järnhandlaren, ser ut som att dom suttit i Sovjetiskt fängelse under en femtio år lång volta.
Sjömän var sorgsna esteter med en sinne för att beskriva den obesvarade kärleken och sina brustna hjärtan med utförliga epistlar för den eventuelle lyssnaren. Långt ifrån den den industrialiserade "sjömannen" av idag.
Den rådande framtidstron berodde på fakta och inte på börsrobotars nyckfulla öresvinster.

Som utomstående och helt oberoende frågar man sig:
Vad beror denna rastlöshet på?
Varför är det så komplicerat att omfamna tanken på att det är bäst där man är och inte för hundra år sedan, på en annan kontinent?
Hur kan det ens vara möjligt att ha en så stark drift att vilja leva i den tid som flytt och varför framstår aldrig framtiden som den Edens lustgård dåtiden förefaller ha varit?

Jag är oomkullrunkelig i min uppfattning om att han har insett att hans tidigare så självklara hemvist numer har förvandlats till en sjuklig svulst på den kropp som vår planet utgör, och därför valt att fortsätta sitt liv i lugn lunk med tankarna på annat håll än på det virrvarr av politiskt korrekta och andra baksluga uttryck som numer ligger tungt över det geografiska område vi en gång i tiden klassificerade som en nation. Den inre lunken kan således tolkas som att han de facto gett upp.
Det kan naturligtvis vara svårt att "bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge" om det är försvarbart, och ibland sanktionerat, att alltid bespotta den som ens äger en båge...

Eller...
Kan det vara så att det som vid en första anblick uppfattas  som en smula kufiskt och kanske till och med kan tyckas var en belastning för den drabbade, egentligen är en gudabenådad tillgång och ingenting annat än ett tecken på en livskraftig fantasi, vars väsen fyller den del av medvetandet som annars skulle ha använts till att driva upp frön av ångest eller ilska till livskraftiga och fertila plantor?

Om jag ska försöka dra paralleller till mitt eget liv, ett liv där rationellt tänkande och en stark verklighetsuppfattning är ledord, kommer jag med lätthet att landa i det något yngre jaget.
Jag minns tydligt den där dagen i början av Juni, nyponrosens späda knoppar väntade spänt på dagen då dom kom att få bjuda landskapet på sina väldoftande och skirt rosa tecken på spirande livslust, och jag hörde Lalla Hansson deklarera det faktum att "Frihet är ett enkelt ord som täcker ingenting. Ingenting är värt nåt men är fritt." 
Under bråkdelen av en sekund, just under det korta ögonblicket, så kände jag - trots min mycket solida känsla för både dikt och verklighet, och därtill förmågan att kunna skilja dessa åt. - att jag ville skruva upp speldosan, hoppa över den planerade högersvängen mot mitt hemman och åka raka spåret ner till Göteborgs hamn och mönstra på, att leva det okomplicerade luffarliv som tycktes ouppnåeligt i tvåsamhetens bojor...
Visserligen varade detta som sagt bara en ögonblick, men att min mycket korta insyn i de psykiskt sjukas värld satte sina spår, ja det är ett faktum ställt utan allt rimligt tvivel.

Vid pennan och med ansiktet garnerat med ett alldeles tvättäkta leende.
Hr. Boré