Att leva sida vid sida med sitt handikapp.

Varje gång jag blir klar, eller åtminstone nästan klar, med ett projekt så blir just det specifika projektet helt iskallt. Alltså HELT iskallt.
Dom timmar som tidigare, så självklart, spenderades framför datorn eller på annat sätt i jakt på inspiration och lösningar känns plötsligt helt bortkastade och den egna mentala hälsan ifrågasätts å det grövsta. - Meningar som te.x "Hur faan kunde jag lägga så mycket tid på den där jävla gunghästen!?" är inte helt ovanliga.
Den faktiska arbetstiden känns naturligtvis heller inte helt försvarbar i dessa lägen...

Påföljden är alltid densamma. Jag bestämmer att jag inte ska ha några garage/mekanikrelaterade projekt på ett tag, kanske läsa böcker, kanske göra nåt på huset, kanske bara ligga på soffan och låta en enklare pris snus vara det som gör att jag känner mig just så prunkande och praktfull som jag gör när jag utfört en läcker manöver i garaget.
Så långt är allt frid och fröjd. Om det inte hade varit för den lilla detaljen att jag tydligen inte pallar att ligga på soffan längre; jag pallar tydligen inte heller att läsa böcker under normala tider, utöka bekvämligheten i mitt palats eller att göra sånt som kanske borde göras...
När en vecka av övningar i att bara smyga omkring och mysa har förflutit är paniken total. Hela planen börjar spricka i sömmarna, den krypande känslan i kroppen går inte att negligera längre.
Något måste göras!
Tillbaka på ruta ett - Någon sår ett frö... Det kan vara vem som helst, inklusive jag själv, som sår dessa frön och det kan vara frön från precis vilka vulgära och horribla arter som helst.
När fröet väl har kommit i jord så är det helt kört. Timmarna framför datorn i jakt på idéer och inspiration börjar bli osunt många, material och form skärskådas in absurdum och alltihop förefaller, konstigt nog, återigen helt normalt.

Jag vill med detta deklarera att en skapande fritidssysselsättning kan bli/vara ett problem.
Först provar man att bygga nåt och det är såklart swinkul, eftersom det var kul första gången så gör man det igen, och igen, och igen... Till slut har det gått så långt att man inte påbörjar projekt primärt för att man egentligen har ett praktiskt behov, utan för att man i princip måste; att man behöver projektet för att vara "normal". - Inte helt olikt den situation man får höra att andra med så kallad "beroendeproblematik" befinner sig i.

Det ovan beskrivna är inte på något sätt menat att förmedla bilden av en kabinettägare i nöd eller stort lidande (Vilket definitivt inte är fallet), utan det är enbart en pragmatisk beskrivning av hur det kan vara när man tycker att petroleumbaserad smuts och metall är viktiga ingredienser i den, färgsprakande och mycket vitala, egna självbilden man begåvats med.
Naturligtvis vill ju jag, precis som alla andra män med en sprudlande livslust, äga balla prylar. Den önskan i kombination med en portmonnä som mäter en dryg Ångström i tjocklek, är heller inte en situation som gör att man har ett egentligt val.

I alla fall!
Nu har jag bestämt mig för att påbörja ett litet projekt, det kommer dock inte att bli motorrelaterat utan snarare av "låtsasballistisk karaktär"...
Lugnet har åter igen lagt sig som en parant fjäderboa kring min skira hals. - Gloriöst.