Monokel.

Jag har haft turen att begåvats med vad allmogen skulle kalla hökögon, detta till trots så trånar jag efter en monokel.
Vad skulle bättre komplettera det av punsch nedspillda skjortbröstet och cylinderhatten än en så subtil optisk detalj som en monokel?

Jag önskar dock inte framstå som en engelsk arvfurste med dålig oralhygien och bilhandskar, utan snarare som en svensk träpatron, levandes den framgångssaga han tillskansat sig genom såväl baggböleri som kontraktsskrivning med redlöst berusade skogsbönder. - Dvs en värdig representant för den svenska aristokratin.
Monokeln kan, förutom att påvisa bärarens enorma pondus och livserfarenhet, också plocka fram sidor som hård eller till och med ondskefull om bäraren så önskar.

Det som gläder mig mitt i detta elände, är att jag har en bekant som skulle komma undan med att begagna sig av monokel utan att på något sätt framstå som posör.
Jag hoppas att framledes kunna utleva min uppenbart absurda böjelse genom honom...

Jaja...
Träben och krok istället för hand är ju också sjukt läckert, jag får väl satsa på det istället.

Nedan följer ett axplock av sköna monokelstilar.


Förvirrad farbror.





Skönt avslappnad.




Sofistikerat galen.



Planerande ondskefull.