I efterdyningarna av en åldrande mans vattenkastning.

Han reste sig i sängen och i samma rörelse satte han fötterna i dom korksulade tofflorna med det hålstansade jakarandafärgade ovanlädret. Han trodde han hade varit vaken ett par timmar; han hade rökt två Carmencita varav den ena hade råkat göra ytterligare ett litet svartkantat hål i nattduksbordets valnötsfaner.
"Den där förbannade prostatan..." mumlade han när han inte helt obesvärat reste sin, av värk påtagligt märkta, kropp till upprätt läge för att stappla nedför trappan och ut på gården. "Och varför i helvete ska man sova på övre botten när man är invalid!" sa han högt när han väl kommit ut i den friska juliluften.

Eftersom han på senare tid blivit en smula ostadig på hand, hade han tagit beslutet att alltid kasta sitt vatten utomhus. Ljuset i hans liv hade visserligen en del åsikter om att det eftersom, som hon så ömt uttryckt det, "Luktar gubbpiss på hela gården", men han antog att konsekvenserna som hans skakighet skulle få inne på toaletten var långt mer vidsträkta än till en enligt honom inbillad odör; man kunde visserligen sitta ned vid vattenkastning men att slå sig ned på porslinet med annat uppsåt än att ha avföring var naturligtvis uteslutet.
Många av hans vänner begagnade sig av, och predikade storheten i, så kallade "nattkärl" men dom få gånger han provat tyckte att det kändes som att han återigen befann sig i det kalla häktet i centrala Havanna där han, under i det närmaste chockartade former, spenderade nyårsnatten 1958.

Han tog sig från trappan, eller "bron" som han sa när han pratade om låga utvändiga trappor som i regel fanns i anknytning till en ytterdörr eller dylikt, fram till den välbekanta gamla björken som han så många gånger tidigare lagt axeln mot för att, precis som nu, kunna vila lite medan han urinerade. Vid avklarat ärende återvände han till bron och satte sig ned, han frös inte fastän det inte var mer än sexton, sjutton grader och han inte var klädd i mer än tofflorna och ett par kortkalsonger. Kalsongerna var för övrigt ett av tio par han vunnit som femtepris i ett Lionslotteri till förmån för Peruaner med sköldkörtelproblematik; numer fanns det bara två par kalsonger kvar, resten hade fördärvats den där gången på Rhodos när han i fyllan och villan tyckt sig se en glasögonorm i väskan, varvid han omedelbart och helt utan logisk eftertanke slagit igen locket och sedan tänt eld på väskan ute på rummets balkong. - Något han senare kom att ångra då hans pass, hans guldklocka och en halvliter åttioprocentig Strohrom också befann sig i väskan, tillsammans med den vid tillfället högst reella ormen.

När han satt där, med sina beresta kalsonger och sina mer eller mindre livsnödvändiga tofflor, kom han att tänka på det land han växte upp i, det fanns inte så mycket kvar av det längre - åtminstone inte mycket som en gammal träbock som han kunde vara stolt eller glad över.
Det enda karaktäristiska som numer återstod av det land han växt upp i var naturens makalösa prakt och de byggnader som hade haft turen att slinka in i kulturskyddets bildliga skyddsrum.
Han saknade "förr i tiden". Det gick i perioder men ibland saknade han "förr i tiden" så mycket att han inte ens orkade vare sig titta på TV eller lyssna på melodiradion, än mindre umgås med folk eftersom han visste att hans saknad resulterade i dåligt humör. Det enda som fungerade som den lans han behövde för att hålla saknaden borta och låta honom ströga i den mentala lustgård han så desperat behövde, var att ha någonting för händerna. Genom åren hade han genomfört otaliga projekt, en del tokiga, en del kloka, men alla med den primära uppgiften att skona hans sinne från tankar på bland annat mänskligt förfall, sjuklig profithunger och andra mindre önskvärda resultat av det allt mer liberala samhället.
Att tidens tand hade tuggat upp begrepp som trygghet, moral och att göra rätt för sig, var ett oomkullrunkeligt faktum och vem var han att söka ändra på saker som uppenbarligen ingen längre brydde sig om, saker som tidigare varit definitionen av ett fungerande system.
Han funderade ofta på vad allmogen egentligen brydde sig om? - Att ny bil, sport, hemelektronik och ett skithus värdigt Gud fader själv smällde väldigt högt i dom, av etniska svenskar mitt i livet befolkade, "utespan" eller liknande badtunnor som hade kommit att bli lika vanliga som hunddagis eller egen kamera, trodde han sig redan veta. Hur dom funderade kring existensiella frågor, det egna ansvaret gällande påverkan av politiskt klimat, öppenhet, och skyldigheten att även ta de frågor som gäller beslut utanför deras egen klaustrofobiska levnadsplats hade han däremot inte den ringaste aning om.
Han antog att den stora massan åtminstone reflekterade över dessa saker ibland, om inte annat så i alla fall när nåt omstörtande eller tragiskt hände. En del av befolkningen skulle ju naturligtvis alltid att kunna klassas som viljelösa eller kanske egentligen åsiktslösa, antingen på grund av ointresse eller av inkompetens. Han hoppades att den senare kategorin skulle vara i minoritet...
För egen del hade han sedan många år tillbaks konstaterat att hans egen uppfattning om politik närmast skulle klassas som en svartrödblå sörja, vilken inte skulle kunna komma till stånd med mindre än att man började om från noll.

Det började bli lite kyligt och han antog att solen var på väg upp, således borde klockan vara runt halv tre. - Med andra ord för sent att somna om. Han försökte gaska upp sig och tände av den anledningen ytterligare en Carmencita innan han återigen hängav sig åt de tidigare ganska okonstruktiva och kanske till och med självdestruktiva funderingarna.
Han hade aldrig gillat religösa riter eller praktisk religion, men han fascinerades ändå av religion på flera plan. Rent filosofiskt och i egenhet av samhällsbyggare och kulturbärare gillade han religionen och kyrkan, åtminstone den kristna lutherska kyrkan eftersom den var vad han förknippade med det västliga levnadssättet.
Att kyrkan i en inte alltför avlägsen dåtid gjort sig skyldiga till det ena övertrampet efter det andra, var inget han funderade särskilt mycket över eftersom han ändå inte kunde göra varken till eller från i dom fallen. Han valde istället att utgå från den aktuella kyrkan och dess företrädare.

Han hade aldrig förstått det moderna samhällets rädsla för kyrkan, han hade en viss förståelse för rädslan för att "bli påprackad" det religiösa budskapet, även om det enligt honom bara var en "fara" för barn eller mentalt handikappade. - Vuxna människor borde vara kapabla till att välja om dom vill vara en aktiv del av dylika saker, eller inte.
Att sekulariseringen gått så långt att man i vissa fall förvägras fira skolavslutningar och liknande i den alltid närbelägna kyrkan, gjorde honom mer ledsen än arg och han konstaterade, som så många gånger tidigare, att han var orubblig i tanken angående att kyrkan, vid sidan av kungen, var en av dom absolut viktigaste beståndsdelarna i det land han hade haft ynnesten att leva hela sitt liv i.
Om folk av en eller annan anledning anser att kyrkan står för saker som skulle vara oförenliga med te.x en sund skolavslutning, så ansåg han att det inte behöver vara mer komplicerat än att dom människorna inte medverkar under de tillfällen det är aktuellt?
Den, till och med uttalade, rädsla som fanns från skolledningars och rektorers håll för att råka göra klavertramp i dessa frågor hade resulterat i att man, istället för att ta strid för sin åsikt, omedelbart vek ned sig till förmån för den "konfessionsfria skolan", fick honom alltid att tänka på samtliga diktaturers vämjeliga Ja-sägare. Ja-sägare som enligt hans egna, och enligt honom själv mycket logiska, retorik alltid har lika stor del i folkligt förtryck och armod som den faktiske despoten.
Rädslan för den lutheranska kyrkan tyckte han rimmade väldigt illa med omfamnandet den muslimska befolkningens krav på förändringar av långa traditioner för att ingen ska bli kränkt.
I regel orkade han aldrig förklara för folk han pratade med att schismen egentligen inte har med religion att göra, utan att det egentligen handlar om sunt förnuft och lite pondus. Att välkommna människor från så enormt skilda kulturer betyder naturligtvis att man måste göra vissa förändringar för att saker och ting ska fungera, men man måste ju samtidigt ha tillräckligt mycket självbevarelsedrift för att kunna stå upp för det som den ursprungliga befolkningen värderar högt. Han tyckte inte att det borde vara svårare än att säga:

- Välkommen hit, här åtnjuter alla innevånare samtliga mänskliga rättigheter och faktiskt en del skyldigheter. Vi har även en tusenårig kristen tradition som vi värnar, om du är intresserad av att leva här med ambitionen att vara delaktig så är du varmt välkommen in. Om du inte tror att det är något för dig så får jag be dig att vända dig till en hemlandsleverantör som kanske passar dig bättre.

Men men, vad visste väl han om kränkningar och utanförskap?

Efter att den nedbrunna cigaretten stulit hans uppmärksamhet, genom att bjuda på ett bett över ryggen på både pekfingret och långfingret, släppte han ämnet eftersom han vid det laget insåg att ältandet inte på något sätt skulle föra honom mot en mer uppsluppen och livfull förmiddag. Istället tog han ett stadigt grepp i trappräcket och reste sig upp och gick in.
Han drog igen dörren efter sig och i samma ögonblick som tryckfallet klickade i sitt läge insåg han att han faktiskt borde vara vid gott mod då han, med all önskvärd tydlighet, blivit varse att han åtminstone hade viss användning för den största mänskliga fördelen av alla - förmågan att tänka komplexa tankar.