I efterdyningarna av en åldrande mans vattenkastning. Del 2.

Han gned tummen över sina svedda fingrar och tänkte "det var väl själva faan att man skulle bli så pass åderförkalkad att man inte ens håller koll på sina laster". Innerst inne visste han att hans bortglömda små potentiella eldhav minsann inte var något nytt under solen, Ljuset i hans liv hade både en och två gånger deklarerat att "Vimsiga gamla gubbar borde ta mig fan inte få röka alls! - Vare sig i sängen eller annorstädes!" men på något sätt lyckades han negligera sina vanskliga tillkortakommanden gång på gång.
Eftersom klockan inte var mer än tio i tre så skred han, så försiktigt det anstår en gammal, genom hallen och in i köket, han log när han kom att tänka på ljudet dom korksulade tofflorna gav ifrån sig där han, för varje litet steg han tog, drog klacken mot linoleummattan. Han var i det närmaste uppväxt med det där välbekanta, mjukt släpande ljudet; hans far hade haft den ypperliga smaken att vid barmarksföre, i princip alltid bära exakt likadana tofflor - oavsett aktivitet.
Hans far hade varit en stenhård gubbe som överlevt både TBC och AK-arbetet vid Furuviksvägen.
Han mindes tyvärr inte så många av gubbens historier, men den om att arbetslaget minsann fick betala för dynamiten själva, för att dom inte skulle lockas att slösa med den i den gästriklänska pinnmon, den mindes han väl.
Att korpa pinnmo och sten hade sedan dess varit hans personliga referens till kroppsarbete.

Han hade blivit kaffesugen av allt funderande men tvekade lite inför själva porslinshanteringen. - Prinsessan på ärten som sov så sött däruppe på övre botten tenderade att vakna om det var ett uns mer ljudligt än i rymden runt henne.
"Äh!" sade han till sig själv medan han lutade sig mot diskbänken, "Det vore väl själva fan om man inte skulle få bereda lite lut när man går opp på morron..."
Han plockade fram Don Pedro och ordnade med kaffe och vatten, det verkade konstigt nog ha gått obemärk förbi hos den sovande matriarken. Att plocka fram kopp och fat fick vänta - han tyckte att det verkade onödigt att utmana ödet nu när han klarat sig så här långt; frambringandet av porslinet skulle förmodligen resultera i en bokstavligt orkestral upplevelse, till följd av den något darrande fattningen.

Efter att kaffet blivit färdigt fanns det dock ett uppenbart behov av både kopp och fat... Han noterade att det stod en mugg på bänken bredvid honom, naturligtvis avfärdade han omedelbart tanken på att dricka sitt kaffe ur något annat kärl än Stig Lindbergs Berså som fullständigt barock och lät muggen stå.
Konstigt nog hördes foortfarande ingenting från övre botten, ehuru han alldeles nyss skramlat som en bryggarbil i sina försök att få ut dom åtråvärda utensilierna ur skåpet. Han slogs som hastigast av tanken att hon kanske dött?
Tvehågset funderade han en kort stund över sitt aktuella dilemma.
Han skulle ju kunna ropa på henne för att kontrollera saken, men om hon nu inte skulle vara död så skulle hon ju vakna och han skulle få dras med sin blamage hela dagen. Å andra sidan. - Skulle hon vara död, så skulle han ju lika gärna kunna konstatera det framåt åttatiden eftersom dödens symptom sannolikt inte skulle förvärras nämnvärt under tiden.
Han nöjde sig med det och slog i kaffet i den mycket vackra och dessutom mycket välbekanta vita koppen med dom gröna bladen på.

Cigarettpaketet som fram tills nu suttit fast mellan kalsonglinningen och ryggslutet gjorde sig påmint då det nästan glidit ner i kalsongerna efter allt spring hit och dit, mellan ute och inne och fram och tillbaks i köket som den värsta kalaskokerska. - Det där med att det "suttit fast i kalsonglinningen" var dock en skändlig överdrift eftersom karuschan hade varit saknad sedan anno dazumal.
Han tog fram en Carmencita, rafsade åt sig asken med säkerhetständstickor, tände och tittade på den ofullständiga spegelbilden av sig själv i köksfönstret. - Det var verkligen ingen glamorös bild han serverades, utan snarare något som i det närmaste var att likna vid Sigvard Nilsson-Thurneman, med sin märkliga blick, dom förhållandevis stora öronen, den höga pannan och den glesa, fläckvisa skäggväxten. Han sprack upp i ett leende efter att ha liknat sig själv med bedlamiten Thurneman. - "Ja, jävlar - Thurneman..." mumlade han i mjugg för sig själv medan han smakade på kaffet.
Det smakade deliciöst och han visste att han inte skulle kunna bete sig som folk en enda dag utan detta sociala smörjmedel, det var visserligen ett gift och att bruka gifter var en last, det visste han. Men en ynka last tyckte han att han kunde unna sig eftersom han inte såg sig lida av det, och som sagt - En ynka last var ju ingenting att sticka under stol med.
Ofta hade han kommit på sig själv med att fascineras över sin egen förträfflighet gällande att vara återhållsam på både brännvin och tobak. Visseligen brukade han, men bara ytters moderat och i regel bara i samband med finare bjudningar.
Rökningen han hölls med var absolut inte behovsbaserat, däremot tyckte han om att njuta en cigarett när tillfälle bjöds, eller om man behövde bli av med besvärande mygg och annat elände...
I hans hus förekom heller inget brännvin. - Visst hände det att han understundom tog sig en genéver till sillen eller en punsch till förmiddagskaffet om lördagen, eller kanske att det kunde bli en liten romgrogg eller en calvados till en finare cigarr, eller till och med att han då och då blandade en skvätt renat med lite grappo för att smälta en nattsexa, men nog var han moderat i sitt intag. Han hade alltid haft god karaktär...

Han trodde sig veta att det där med god karaktär inte längre var något som uppmuntrades eller framhölls som viktigt, han var sällan ute nuförtiden men han hade noterat att den förr i tiden så smärta och starka allmogen numer såg ut som övergödda järnverksdirektörer allihopa. Dom välmående järnverksdirektörerna såg däremot smärta och starka ut...? Tiden var ur led och han slogs av det pågående och mycket påtagliga förfallet.
Berodde det helt enkelt på människors förmåga att förhålla sig till en krävande tillvaro på olika sätt, eller var det resultatet av befolkningens ökade flathet inför det faktum att nationens välmående är direkt kopplat till individens?
Ja, vad visste väl han om den nutida nationskänslan eller karaktärsdragen hos den svällande allmogen? Han fick ju till största del sin information om det sociala klimatet från riksradions P1, förstahandsinformation var inte så vanlig längre eftersom han på senare tid noterat att han inte kände sig bekväm om han inte omgavs av människor som förstod honom.

När han missmodigt kom på att han faktiskt hällt upp kaffe för en stund sen och därför, i ett desperat försök att släppa in lite ljus i det ganska mulna huvudet, ämnade ta sig en mun, upptäckte han att kaffet var kallt. - Dessutom hade askan från den nu slocknade cigaretten ramlat ned i koppen för vidare transport in i munnen.
Den här dagen skulle bli svår att få på fötter, visserligen var han van vid att kämpa för att någon dag över huvud taget skulle bli nåt att uppskatta. - Det krävdes knep som blockering av mediala fakta och vanföreställningar om att "det är säkert inte så fullkomligt sinnessjukt som det låter på radion!?".

Han tog ingen påtår, istället tände han en ny cigarett och försökte liva upp sitt lynne med vyer av en nyväckt sommardag och funderingar kring hans så älskade och saknade "förr i tiden".