Nu ska hussegubben fira fredag.

Att lägga denna vecka till handlingarna är inget jag sörjer. Min ambition att i alla lägen hålla fast vid tanken att jag har världens bästa arbete har fått sig några rejäla törnar - under veckan i allmänhet och under dagen i synnerhet.
Brinnande elskåp, felkopplade element och allmänt jävelskap håller på att krossa mitt annars ganska ystra kynne. Som tur är kommer fredagens eftermiddag som den räddande ängeln jag såväl behöver, och lyfter mig ur min pågående misär, och innan jag vet ordet av sitter jag vid salsbordet i mitt hemman och dricker färskbryggt och Trosa Punsch medan jag tittar ut över min hembygds böljande landskap och lyssnar till barnen som leker varsamt i periferin, hela situationen är så gentil att till och med mitt stenhårda psyke vacklar en aning inför det hela. Innan denna, näst intill sagolika upplevelse unnade jag mig dessutom en Antico - som bensin på elden rörande dagens övningar tänkte jag, men ack vad jag bedrog mig!
Den omtalade reportern, filmskaparen, konnässören och tillika min vän - Gunnar, vill göra gällande att en Antico fungerar som en katalysator för den egna ilskan och att den därför bör njutas under vad vi kallar för "halvgriniga" former.
Dagens upplevelse resulterade dock, tvärt emot Gunnars tes, i att jag för varje bloss jag tog, kom en liten bit närmre den sanna glädje som i vanliga fall bara kan upplevas av barn och dårar.

I alla fall!
Nu står stora delar av den svenska arbetarklassen (Primärt den delen med en nytraditionell socialdemokratiskt följa John ide om tillvaron, alltså inte "Per Albin Hansson sossarna" som tyvärr och tvivelsutan är både på utdöende och marginaliserade.) ovetande om, och därmed handfallen inför, det faktum att fredagen faktiskt är svaret på veckans stilla böner om frid och ro.
Varifrån svaret kommer låter jag vara osagt men vissa gör gällande att någon behagar lysa med sitt ansikte över den av artros och godartad prostataförstoring drabbade yrkesarbetaren utan administrativa sysslor.
Den del av den verderstyggliga massan proletärer som trots allt uppfattat fredagens välsignelse har däremot en afton av både kroppslig fröjd och den oskattbara känslan av att vara medveten om att man är en del av något större, något som gör den till en kropp och ett sinne.
Dryckesval, levnadssagor och eventuellt motorrelaterade spörsmål är naturligtvis det som formar denna kropp, och ingenstans är känslan av denna enda kropp mer påtaglige än här i mitt kabinett. Mellan skål och vägg utalas ju som bekant dom mest allvarsamma gissningarna angående livets gåtor.

Om man av en eller annan anledning valt att kravla sig fram genom livet i sann godtemplaranda, och därför utgår ifrån att man inte skulle vara välkommen in i kabinettets både fysiska och mentala värme är en förkastllig tanke;  jag ber er därför ömt att stiga in. Det kanske inte är en lika strikt jargong som i den loge ni vanligtvis besöker, men tonen är oomkullrunkeligt hjärtligare.

Dagens allvar kräver sitt blot och vem är jag att, uppnäst och med nonchalanta later, låta negligera detta? Frågan lyder som vanligt:
- Vad kommer att rymmas i den buckliga tennmuggen, eller i remmaren av keramik, eller i karaffen av ädlaste kristall?
Inget ärligt svar är för ringa eller för simpelt, till det ställer jag mitt ord som garant för att ingen schavottering kommer att förekomma. - Inte ens den nykterhetspredikande kommer att utsättas för spott eller spe om denne nu skulle ämna påbörja sin mission här, i hopp om att omvända en liten skara tappra män från det sammetslena livet under brännvinets vingar.

Kaffe, Punsch och Stribbe´s Hemsöborna.
Ett medvetet val.