Sirenernas hymn. Alt. I behov av en diagnos eller bara rastlös...?

Måndagkväll.
Den krypande känslan gjorde sig påmind vid sextiden, eskalerade utan like framåt halv åtta och har nu, klockan kvart i elva, förhoppningsvis tangerat sin kulmen.
Eftersom arvingarna till mitt imperium ligger till sängs och Ljuset i mitt liv är ute och förvärvsarbetar, har jag inget annat val än att stanna inom palatsets fyra väggar. - Samma väggar som just nu tycks dra sig närmare och närmare, den lätt klaustrofobiska känslan är i allra högsta grad närvarande.
Den imaginära vikten av forcerat avancemang till varje pris tycks tyvärr ha bosatt sig i mitt lynne.

Att lida dessa helvetets kval av den enkla anledningen att det finns ett fritidsprojekt som behöver min uppmärksamhet förefaller naturligtvis fullständigt absurt. Absurt på samma sätt som att ett dött ting kan förtrolla den eftergivne på ett sätt som i det närmaste är jämförbart med Najadernas Sirener, vilkas sång gång på gång lett intet ont anande sjömän rakt ned i en säker död och en plats i nymfernas morbida, nautiska harem.
Att jag skulle ge upp, strunta i fritidsprojekt och likt Odysseus låta mig bindas vid masten under min passage genom dessa oberäkneliga vatten torde sannolikt vara den lösning problemet tarvar!?
Men vem är då jag att förneka det nödvändiga i att, med alla medel, bekämpa den gangrän som likt en löpeld sprider sig i en folkkropp som, sedd genom belackarens ögon, inte längre är medveten om nyttan med personlig utveckling iform av en stimulerande sidosyssla?
Vem är jag att förkasta den enda sanna läran och därmed bli en del av det ruttnande kött som genom sitt smittade blod, och med hjälp av den berömda majoritetsprincipen, söker implementera ineffektivitet i dom delar av allmogen som fortfarande kan tillskrivas delvis fungerande muskulatur?

Den rationelle eller den pragmatiske hävdar med bestämdhet att "Ett fritidsprojekt är ju bara en passus, en bisak eller ett tidsfördriv för regniga dagar."
Men å andra sidan...
Kan det kanske också vara en krydda, en ljusglimt, en mental plats där man kan nyttja sina händer till vad dom ämnats för - utan att hela tiden bakbindas av det moderna samhällets vanförställningar om effektivitet eller dess uppfattning om hur saker och ting görs på ett "kontrollerat sätt"? Kanske kan det också vara en möjlighet till mental konvalescens och ett ypperligt sätt att ensam tampas med livets stora frågor?

Att avfärda alltsammans som så kallad "beroendeproblematik" har hittills fungerat som en nödtorftig vågbrytare men efterhand så förefaller saken vara långt mer komplicerad än så, således faller det knappa försvaret fort och man står plötsligt blottad inför övriga, alternativa förklaringar till det tvångsmässiga mötet med fritidsprojektets ursinniga hav.

Självfallet finns det en del som talar för att det faktiskt har blivit varg i medvetandet och att jag av den anledningen tar mitt nonsens på alldeles för stort allvar. Ett annat alternativ skulle kunna vara en märklig produkt av "minsta motståndets lag" - det vill säga att man, eftersom man i regel vill göra bra saker, gör sånt som man åtminstone tror själv kan bli bra, och eftersom man vill vara bra ofta så blir det till slut ett självändamål.
Jag förbannar mig själv och mitt aktiva val att inte bli psykiater. - Att kunna förklara sakens natur kan i och för sig vara en del av det hypotetiska problemet...

Sektliv, narkomani eller nära kontakt med hästar förefaller inte längre riktigt lika groteskt eller svårt att förstå.

Tillsvidare fortsätter jag att putsa på min blygdkapsel medan jag lutar mig tillbaka i avsikt att uppnå den beryktade avkopplingen.

Jag är inte bitter...

men ibland blir jag en smula överväldigad av att det nutida är så in i helvete värdelöst.
Det måste ju ha varit bättre på den tiden då byggjobbarna drack ett par välförtjänta pilsner på frukostrasten eller när man kunde stöta på en Luffare ute... - Alltså en riktig Luffare, inte en tung narkoman i 30 års åldern, som efter att ha bevisat för samhället i 10 års tid att den är helt befriad från den kompetens och det sunda förnuft som krävs för att kunna besitta ett eget boende, tvingats alt. valt ett liv som "hemlös".
Eller varför inte stöta på en patrullerande Polis som folk respekterade av den anledningen att han var just Polis.
Sånt händer ju inte längre. Men det var faktiskt inte så fruktansvärt länge sedan som sådana saker kunde ske.
Till råga på allt så har det mesta som förr i världen klassades som bra och viktiga egenskaper inte samma tyngd längre.

Vad hände te.x. med alla Järnaffärer? Eller förresten, vad hände med alla affärer som hade en personalstyrka som faktiskt kunde hjälpa en med nåt överhuvudtaget?
Min uppfattning om dom allra flesta fackhandlar som jag besökt är att personalen som jobbar där har ett väldigt ytligt kunnande om det mesta i butiken, men om man verkligen vill veta nåt så står dom sig slätt... Det finns såklart undantag från detta. (Och självklart gör man sina affärer med undantagen, även om det är dyrare!)

Vad hände med att köra lättviktare utan körkort om man hade anlag? Eller att få jaga om man hade jaktmark och kunde skjuta som folk?

Undrar om man skulle kunna nöja sig med att sitta i en stuga och suga lite på en snugga medan man blandar sitt kaffe med Kron? (Till en angenäm styrka och smak naturligtvis.) Mitt på dan, efter att man vittjat tvåhundrade krok, glider man ut och volmar sitt hö.
Eller är man redan så pass trasig att man inte skulle klara ett liv i ett så makligt tempo som jag tror att det innebär?
Vafan är det man jagar egentligen!? Varför denna brådska?

Kron

Kaffe

Ang. nåt helt annat så hörde jag om Svensk narkomanvård (Heroinmissbrukare) på radion idag. Den var ju enl. dom som uttalade sig inte särskilt bra.
Det som jag fann lite festligt var att dom enda som uttalade sig - Iaf under den tiden jag lyssnade - var anhöriga till heroinister och folk som själva var heroinister. Det som är problemet är att vi i det här landet har för hård narkotikalagstiftning och således är vi alldeles för hårda mot missbrukarna vad det gäller olika behandlingsprogram, i det här fallet Subutexprogrammet.
Om man inte följer dom regler som gäller för att få medverka i en sån behandling så blir man utkastad. Detta är enl. pundarna själva, inte särskilt bra. Reglerna innebar, som jag förstod det, att man inte fick ha "sidomissbruk" och att man måste delta i möten med narkomanvården.
Personligen tycker jag att det är förjävligt att folk som får en chans, att på min och alla andra skattebetalares bekostnad, bli drogfria, eller åtminstone fria från ett heroinmissbruk och allt vad det sannolikt innebär. Att dessa människor ska tvingas följa regler. Det är ju helt barockt!!!
Att dom inte ens ska kunna få ha ett "sidomissbruk" utan att bli av med sina fria Subutextabletter är ju så ondskefullt att Stalin själv hade tyckt att det är lite i överkant.
Att dessa behandlingsprogram är EXTREMT kostsamma och att det kanske är bättre att satsa på dom ex.pundare som inte har ett "sidomissbruk" verkar ju också helt onödigt, i princip allt som kräver nån form av motprestation från en narkoman är ju helt omänskligt.

Kul också att man väljer att låta vårdtagarna ventilera sina åsikter i första rummet. - Jag menar, dessa människor är ju säkerligen färgade av sin ansvarsfulla och klarsynta bakgrund, och bara det borde ju rättfärdiga att dom själva sätter upp riktlinjerna för hur mina jävligt surt förvärvade skattekronor ska användas inom det här väldigt viktiga segmentet av socialexperimentella uppdrag.
Tilläggas bör, att Subutex är en handelsvara som inte enbart hamnar i händerna på dom personer som fått det av Staten - Dvs dig och mig - på recept, utan används också som en form av skatteåterbäring för nämnda personer. Jag har full förståelse om dom vill ha tillbaks lite av deras massiva inbetalningar under årens lopp.

Nu är jag ju inte beroende av heroin och just därför kanske jag borde hålla igen käften? Hur som helst så fascineras jag av fenomenet.
Jag längtar efter den dagen då våldsbrottslingar ska utvärdera och föreslå förändringar i brottsbalken.
Eller så kan ju pensionärerna bara själva bestämma vad dom ska ha för pension. - Uppenbart så finns det ju pengar att tillgå om man verkligen vill...

Det är en gåva från mig och många andra...

Tjatig?

Jag vet att jag kanske tjatar om det här med cigarrökning... men nyss passade jag på att prova en Ramon Allones och medan jag rökte kom jag på det. - Om man ibland måste tvinga sig till avkoppling, oavsett anledning, så är ju en cigarr den ultimata och trevligaste lösningen.
Varför är inte cigarr ett folkskoleämne? Obligatoriskt naturligtvis.

Finns det äckliga cigarrer?

Så jävla torsk! del II

Gamla grejer är ju fan bland det bästa som finns! Jag får nytt vatten på min kvarn hela tiden känns det som.
Idag hittade jag en schucker grej när jag städade bilen (konstigt samband mellan att städa på olika platser och att hitta lustiga grejer...) ett ihopfällbart snapsglas! En helt brilliant uppfinning som jag har svårt att förstå hur jag har klarat mig utan fram till dags dato.
Ett antal ringar och en lödd fot plus ett lock som skydd mot ovälkomna element i snapsen. Helt fantastiskt.

Transportläge.

Jaha! Dax för en sup.

Varsågod att hälla opp.

Nästa trevliga grej är att jag idag fick hem en bok, eller egentligen två böcker som jag, eftersom jag som sagt är helt såld på gamla prylar. - Böcker är ju dessutom både upplysande och vackra.
Den här boken har jag letat efter ett bra tag och såklart är det ju endast den Svenska förstaupplagan som är av intresse. Häromdan dök den upp. - Båda böckerna dessutom, det fanns inga alternativ till att göra affär på stubinen!
Jag vill passa på att förtydliga att detta speglar inte min politiska uppfattning, utan är bara ett resultat av mitt intresse. Dessutom har jag inte läst boken och jag tycker faktiskt att det ska bli intressant att läsa vad den lille mannen hade att säga.
Boken är ju skriven innan Hitlers maktövertagande och kanske kan ge en mer nyanserad bild av hans politiska vision än den man serveras i efterkrigsdokument. Vi får väl se om jag pallar att ta mig igenom de båda böckerna? - Isåfall kommer kanske en recension...
Förresten! Är "Min kamp" ett s.k. standardverk?

Fina.

Årtalet borgar ju för kvalitet iaf.

Slutligen dagens stora överraskning.
Flugfiskaren gick händelserna i förväg och hade tydligen räknat ut att jag gick och lurade på att kanske köpa en Cigarrbok...
I dagens postskörd låg, helt oväntat, ett paket som innehöll en Cigarrbok. Flugfiskaren har alltså vänligheten att låna mig en till synes ny "Allt du behöver veta om cigarrer" bok av mycket hög kvalitet.
Berusad av lycka över att få låna en så fin bok bläddrade jag igenom den som hastigast, men kände att ett läseuppdrag av den digniteten kräver lugn och ro, så jag gick ut i garaget och kollade på Triumph motorn och rökte en Kubansk Cohiba istället!
Nu har jag alltså tre nya böcker som kräver min uppmärksamhet samtidigt som Stig Linnell vill bli färdigläst. - Faan att det inte är semester! (Det är ett ganska angenämt bekymmer iofs...)

Ny, men väldigt fin.

Haha! Cohibas

Så jävla torsk!

Jag är så jävla torsk på gammalt junk!
Hur detta har kunnat ta sådana oanade proportioner är lite av ett mysterium...Det enda jag har att försvara mig med är, som Bantar-Björn sa: Det smög sig på...
Förmodligen har jag blivit höjt min tröskel succsessivt dom senaste 15 åren utan att tänka på det. Iofs så störs jag inte nämnvärt av min diagnos men ibland blir det så otroligt uppenbart att jag är i ett beroende. Letar jag efter nåt på nätet så är det alltid gamla böcker, gammal motor paraphernalia, gamla kuriosaprylar osv, aldrig att jag kollar efter var man köper te x. en platt-tv till bästa pris. - Även om jag kanske borde göra det eftersom jag fortfarande är begåvad med bildrörs-tv, men men, en tv köper man när den gamla tv´n är trasig och inte för att det finns schuckrare tv apparater än den man har!
Som tur är har jag inte möjlighet att låta beroendet ta det utrymme som det säkert skulle göra om det inte stördes av familj och utgifter som har en högre prioritering.
Som tur är så vet jag åtminstone ett par, tre personer till som är lika jävla sjuka som jag - Oavsett om dom är medvetna om det eller inte... Naturligtvis så njuter jag i fulla drag när någon av dom har glädjeblandad ångest över att ha köpt te x. en Omega Speedmaster från 1968 för femton flak, bara för att man MÅSTE ha en sån.
Det jobbigaste är iofs inte själva beroendet utan kombinationen av att vara beroende av gammalt skit och samtidigt hänga upp sig extremt mycket när man hittar nåt ballt.
Att dammsuga internet och maila både folk o fä på alla tänkbara ställen, bara för att komma över just den där grejen som man måste ha i sin ägo kan bli jobbigt i längden. Men det är ingen ide att kämpa emot eftersom tanken på att den finns därute gnager hela tiden... Hahaha! Faan vad sjukt!
Jaja, nog om detta!

En sak som jag anser tarvar en reflektion är:
Varför i all sin dar bär inte civila män båtmössa längre!?
Båtmössa är ju ett av dom plagg som aldrig verkar få sin välförtjänta revival. Är det för att folk som är födda efter 1938 tycker att båtmössan är ful? Eller är det att folk knappt vet vad en båtmössa är, och kanske inte ens har sett en och därför inte kan göra bedömningen?
En båtmössa i päls! Praktisk på vintern och väldigt, väldigt snygg.

Äh vafan, jag tar en till!
Hur kan det komma sig att reklam för tobaksprodukter som kräver inhalering för att ge den stimuli man eftersöker vid tobaksrökning, nästan alltid skildrar en glädjesituation eller galanta damer, medan reklam för tobaksprodukter som inte kräver inhalering oftare förmedlar en känsla av stil, finess, pondus och ansvar.
Är det för att det är så på riktigt? Te x. att den genomsnittlige cigarettrökaren är lite av en lallande fåne som bara är ute efter att få slå fyr på en Carmencita och dra ett par enraders för polarna under tiden man kollar på brudar, medan den genomsnittlige cigarr/piprökaren är en mycket sofistikerad människa som lever ett rikt socialt liv med alla dom förutsättningar som krävs för att kunna tillskansa sig inflytande och dessutom ha god kännedom om det sociala "spelet"?
Eller är det så att en cigarettrökare är gladare och mer bekymmersfri än den tungsinte och på gränsen till paranoida piprökaren?
Det i Sverige så vanligt förekommande snuset håller jag utanför mitt resonemang eftersom det är ett specialfall.

Förresten! Jag vet att det är en hel del besökare här i mitt lilla rökrum, men det är endast ett fåtal som kommenterar det som skrivs.
Är övriga besökare så nöjda att dom bara nickar och håller med där dom sitter framför sin dator, förmodligen klädda i frottémorgonrock och slippers, ids man inte kommentera eller förstår man helt enkelt inte vad som skrivs? Konstigt iaf.