Låtsasfredag, romgroggar, vansinnig fåfänga och ett uns nazistiskt högvilt.

Idag är det visserligen Torsdag men eftersom morgondagen är fri från förvärvsarbetets vedermödor låter jag mig med lätthet förföras av rimligheten i tanken på att denna Torsdag skulle kunna agera Fredag. Som bekant råder minsta motståndets lag även på det mentala planet och således kommer familjen Boré att fira så kallad "Dubbelfredag" denna vecka.
Rent praktiskt innebär det egentligen inget annat än att familjens patriark kan njuta fredagsgrogg två dagar i rad vilket han, enligt egen utsago, också kommer att göra.

Hursomhelst.
Under dagen har jag funderat över fåfänga i allmänhet och den helt bisarra fåfängan i synnerhet.
När man fokuserar på den alldeles särskilt konstiga och allt som oftast väldigt underhållande fåfängan, så är det ingen slump att tankarna strävar i riktning mot den inte helt okända hr. Hermann Willhelm Göring eller "unser Hermann". - En av dom människor som på ett väldigt tydligt sätt personifierar den bisarra fåfängan och prålsjukan allra tydligast.
Nedan kommer en värdeneutral och högst subjektiv analys angående denne mans, något heterodoxa, utsvävningar.

Hermann Göring föddes den 12:e Januari 1893 i Rosenheim, Tyskland; och avled under mystiska omständigheter den 15:e Oktober 1946 i Nürnberg, Tyskland.
Han gjorde sig ett namn som framgångsrik och rikt dekorerad stridspilot under första världskriget och hade vid krigsslutet avancerat till skvadronchef för Jagdgeschwader 1.
Efter kriget sökte Göring lyckan i Danmark och sedemera även Sverige dit han ankom 1919.
I Sverige jobbade Göring bl.a som pilot vid det då nystartade Svenska Lufttrafik och i samband med det kom han i kontakt med Eric Von Rosen och dennes svägerska Carin Von Kantzow, F. Fock, som den 3:e Januari 1923 skulle komma att bli Görings fru.
Paret bosatte sig i München och Göring kom då i kontakt med Adolf Hitler. I slutet av 1922 blev så Göring en del av det Nationalsocialistiska tyska arbeterpartiet och han sattes av Hitler att ansvara för den paramilitära grenen av NSDAP - SA.
Görings roll i SA tillsåg sedemera att han, tillsammans med Hitler, deltog i den så kallade Ölkällarkuppen i September 1923. Under skottväxlingen som senare utbröt med polisen skadades Göring svårt i ljumsken av en ricochet, men lyckades tillsammans med si fru fly till Österrike senare Italien och slutligen, i början av 1924, tillbaka till Sverige där Göring återigen tog anställning som pilot.

Att Göring skottskadades under kuppen kommer senare att utgöra en central roll i mitt resonemang angående hans karaktäristiska fåfänga och påtagliga prålsjuka.

Under hela Görings konvalecens användes morfin som smärtlindring vilket resulterade i att han utvecklade en smärre vana . - Moffegubbe helt enkelt.
Görings morfinvanor ställde till det så pass att han under ett flertal tillfällen under mitten av 20-talet vårdades på instution för att komma tillrätta med sitt grava morfinbruk.
Första tillfället var den 6:e Augusti 1925 då han tvångsinskrevs på Aspuddens sjukhem för att trappa ned sitt missbruk. Vistelsen på aspudden blev allt annat än bra eftersom Göring inte på något sätt hade som ambition att avsluta sitt förhållande med det älskade morfinet och därför uppträdde en smula bångstyrigt.
Efter en tid fick sjukhemmets läkare nog och beslöt flytta Göring, iförd tvångströja och tjugo meter rep, medelst ambulans till Katarina sinnessjukhus där han placerades på avdelningen "Stormen"; en avdelning vigd åt dom mest galna patienterna.
I Görings journal skrev en läkare:
"Uppger att han på sj.h. fått morfin av läkarna varefter han förfallit till morfinmissbruk (…) Å vilohemmet har pat. visat våldsamma abstinenssymtom/trots att hans sköterska där ha givit honom morfin/varvid han blivit hotfull o våldsam att han ej längre kan vårdas där. Hotat ta livet av sig, vill dö som en man, hotat sticka en värja genom kroppen m.m. Tvångsinterneras med hustruns medgivande.”
Göring fick dock bara njuta av Katarina sinnessjukhus ett kort tag eftersom han nästföljande dag flyttades till Långbro sinnessjukhus. Anteckningar och medicinlista från Långbro gör gällande att Göring bl.a hotade personalen, försökte hänga sig samt gavs den långt ifrån blygsamma dosen tre centigram morfin per injektion.
Efter en månad skrevs han ut men återkom till Långbro ytterligare två gånger för avgiftning. Enligt uppgift ska Göring ha varit drogfri från och med slutet av 1927 till krigets första år då han återigen unnade sig en rendezvous med sitt morfin; en rendezvous som skulle komma att pågå ända fram till att han greps av de allierade i Maj 1945.
Den kommunistiska tidningen Ny dag skrev, den 11:e Maj 1932, att Göring börjat missbruka kokain, det är dock ingenting som stärkts från annat håll.

Göring hade, i egenskap av industrimagnat, befälhavare för det tyska flygvapnet, ansvarig för "fyraårs planen" och sedemera Riksmarskalk, såklart inga ekonomiska problem och kunde därför säkert köpa vad han nu behagade köpa, vilket han också gjorde - med råge kan man säga.
Hermann Göring brände flis!
Carinhall med tillhörande maosoleum och uppfödning av lejon.
Allt lösöre han hölls med var i regel av ädla metaller och försedda med gravyr/monogram.
Men mycket vill ha mer och "säkrandet" av konstsamlingar i alla ockuperade länder är naturligtvis ett resultat därav.

Så... I alla fall!
Unser Hermanns fåfänga var det ja.
Den vakne noterar att Göring alltid är den avvikande på samtliga bilder på honom tillsammans med andra statschefer, militärer, kungligheter eller företrädare för aristokratin.
Varför är det så, varför sticker Göring alltid ut så otroligt?
Att det är medvetet är tvivelsutan och effektsökeri ligger kanske lika nära som fåfänga i det här sammanhanget, ändå tror jag att Hermann Göring var MYCKET mån om hur han uppenbarade sig.
Att man uppepå det håller sig med nöjen som att bygga gigantiska boningar och maosoleum, farma lejon och samla på ovärderligt konsthantverk måste tyda på grov fåfänga och en stor portion prålsjuka? Görings chef brukade till och med lustiggöra sig över hans fäbless för pompösa uniformer, ett exempel nedan:
Fru Göring kommer in i sovrummet och ser sin man svänga sin marskalkstav över ett par underbyxor.
”Hermann, min skatt, vad gör du?”, frågar hon.
”Jag befordrar mina underbyxor till överbyxor”, svarar Göring högtidligt.

Skulle det kunna finnas en kopping mellan Görings morfinberoende och hans fäbless för snitsiga uniformer och storslagna byggnadsverk med tillhörande lejonfarm?
Jag menar, även jag har ju sett en och annan stadslevande morfinist som, trots att den är nergången långt bortom räddning, besitter nån slags fåfänga där den inte nöjer sig med att se normal ut, utan ska försöka med det omöjliga konststycket att, hör och häpna - se snygg ut.
Ja, vad vet jag om morfinets justeringar av den estetiska förmågan? Jag kan bara konstatera att jag, hur konstigt det än må låta, blir lite förtjust i folk som kan bära mantel som om det vore den mest naturliga sak i världen.
Göring känns lite som en blandning mellan Nalle knutsson och Charles Manson med en skvätt Carl-Jan Granqvist i.

Det slutade inte särskilt bra för den en gång så lovande kadetten.