Jaha.

Här ligger man nu, likt den döende dandyn, på soffkanten, och kontemplerar över livets skeenden.
Den känsla av lättja som tidigare flåsat mig i nacken är borta men har ersätts av en krypande känsla av att på nytt vilja åstadkomma någonting av mer eller mindre spektakulär karaktär.
Jag hatar den känslan innerligt, men på samma gång så vet jag att den när mig och understundom får den mig att driva mig själv in i det paradis av bränt stål, oväsen och oändlig lycka som står till buds om man bara åsidosätter det rationella och sunda för en stund...
Jag måste snarast låta mig uppslukas av antingen Alberts essäer eller fortsatta min bana som brännvinsteolog, alternativt att jag förmår mig att sjösätta ett eller ett par byggnadsprojekt.
Att min självdisciplin samt förmåga till självtvång avtagit radikalt är uppenbart i och med det faktum att jag negligerar ett par projekt inom fastighetsgenren och istället låter mig lockas av den strida ström av Plymouth Coupéer, Magnummotorer, Knölsters, eller Calvadosmaskiner som flyter genom mitt huvud...
Den ständiga jakten på sinnesro är i sin natur den direkta motsatsen till just sinnesro.
Det vore så mycket enklare om kroppen styrde över psyket istället för det omvända, nu rådande tillståndet. Då skulle man med en ytterst obesvärad min kunna spendera den stundande vårens aftnar med att, över en kopp kaffe, skärskåda "Folkhemstalet", eller med att fundera över levnadsvillkoren för alla dom som jobbade i trankokerierna under den tid då sanning och sunt förnuft var saker som hade ett praktiskt värde.
Istället för det ovan beskrivna scenariot ligger man nu apatisk, och våndas över alla de saker som, i ett rent hypotetiskt resonemang, skulle kunna vara den mentala befriaren och därmed räddningen för en fantomnostalgiker med fantasier om framtida fantombedrifter...