En MYCKET stereotyp reflektion!

Aftonbladet (oberoende socialdemokratisk) har idag publicerat en ledare gällande det osmakliga i att nynazister håller demonstration i Stockholm på 75års dagen av kristallnatten, och därtill en varning gällande det judehat som breder ut sig på vissa håll. (från nu kommer ordet nynazist att bytas ut mot nazist i texten då nynzist är en ologisk benämning. Jmfr nykommunist)
Att demonstrationen i sig, nazism och judehat är både osmakligt och ofruktbart håller jag naturligtvis med Aftonbladet om, men att nazister skulle vara den främsta källan till judehat förefaller osannolikt. - Att Aftonbladet dessutom tror att det är på det viset framstår än mer osannolikt.

Självklart gör ju nazisterna vad dom kan för att hålla den gammeltyska retoriken levande, i samma anda som stalinisterna försöker sprida sina galenskaper, det är inget konstigt med det. - Hur osmakligt det än förefaller.
Men om man nu promt måste uttala sig om judehat i ett så pass brett forum som den oberoende socialdemokratiska tidningen Aftonbladet trots allt utgör, så borde man som textförfattare eventuellt fundera över vad som är det egentliga hotet mot den judiska staten och dess folk...
Att det skulle vara etthundrafemtio desillusionerade nazister från Stockholm förefaller inte vara en korrekt bedömning.

Att Aftonbladet och moderpartiet gjort gemensam sak i att öka antalet judehatare i Sverige skrivs det konstigt nog inte ett enda ord om...


Detta snarstuckna utfall är till största delen ett resultat av mitt förakt gentemot det politiskt korrekta etablissemangets oförmåga till uppriktighet. Att det dessutom påvisar en bristande kompetens genom att "tala innan man tänker" gör inte saken bättre.

Övertygelsefredag.

Sådär!
Fredag igen.
Som traditionen bjuder så står kabinettets estrad till förfogande för den servila allmogens tafatta försök att redogöra för den slingrande vägen mot egen berusning.
Av den anledningen ombedes den begeistrade läsaren att ta ton nu! - Att försöka framstå som reserverad, och således hålla levnadssagan fången i sitt bröst, kommer enbart att resultera i ett ännu mer ansatt psyke och anbefalles därför inte.
För egen del blandar jag min vinsprit med Trocadero. - Naturligtvis till angenäm styrka och smak.

Jag hade för övrigt en kort övning i garaget tidigare vilket resulterade i att jag numer är övertygad om att sadelbottnen i framtidsmaterialet polyester kommer att passa på hojen, samt att den kommer att kunna monteras alt. demonteras utan större problem.
Gentilt.

Praktik och estetik i en platonisk omfamning.

Då jag under gårdagen hade förmånen att få uträtta mitt värv på ett av våra statliga verk möttes jag, inte helt utan förtjusning, av denna syn.
Att kunna destillera sitt nödtorft under såpass gentila former som dessa måste tvivelsutan vara en upplevelse jämförbar med själslig fulländning.
Om jag bara lyckas komma över en sån här så kommer nog rösterna i mitt huvud att tystna...

Aftonbladet.

Återigen och precis som vanligt hänger jag mig åt Aftonbladets virtuella ledarkrönikor, inte därför att jag älskar att utsätta mig för ett eventuellt tillfälligt högt blodtryck, utan därför att jag helt enkelt måste hålla mig ajour med vad denna, den svenska socialismens taltratt, basunerar ut till folket iform av "objektiva" betraktelser och självskrivna sanningar.

Den avskyvärde Fredrik Virtanen redogör den första november tjugohundratretton för sin åsikt gällande hur man på bästa sätt återställer ordningen och den ekonomiska jämställdheten i konungariket Sverige.
I vanlig ordning kåserar Virtanen mycket osmaklig om sitt eget och därför naturligtvis också andra människors förhållningssätt till tiggare och sämre bemedlade, dvs dom svaga i samhället. Virtanen menar att vi genom att skicka ett par spänn till en tiggare inbillar oss att vi "friköpt" oss från ansvaret att tillse att dessa människor får ett bättre liv - alltså ur ett ekonomiskt perspektiv men sannolikt också ur andra aspekter. Genom att göra detta kan vi följdakligen fortsätta att, som Virtanen uttrycker sig - "rösta på vår plånbok".
Efter detta konstaterande följer en harang om ett nedmonterat välfärdssamhälle där lärartiden inte räcker till att tillgodose alla elevers behov, åldringsvården som kollapsar och att socialen hänvisar fattiga till kyrkan.
Virtanen tycker att vi som ett nationellt kollektiv ska lösa detta genom att betala på skattsedeln istället för att tömma våra fickor på smågrus ned i tiggarens slitna mössa. - Problemet är bara det att dom som i praktiken skulle finansiera Virtanens galenskaper redan är tyngda av politikernas oförmåga att kunna skilja viktiga utgifter från oviktiga.

Fredrik Virtanen.
En man som delvis lever på att skriva sin dimmiga omvärldsanalyser i en tidning som gör sitt yttersta för att driva den svenska staten bankrutt genom att ständigt propagerande för vad som i den politiskt korrekta världen kallas "öppenhet", har alltså mage att gnälla på den begränsning av medel till "det allmänna" som Sverige tyvärr har fått uppleva det senaste decenniet.
Uppenbarligen förstår inte Fredrik Virtanen att social trygghet kostar pengar, väldigt mycket pengar, och om man nu lovsjunger den politik som Aftonbladet tillsammans med moderpartiet och en hel del andra förespråkar så kommer kontentan av detta bli att högen pengar som förut fanns att underhålla välfärden med, samt att utjämna dom ekonomiska skillnaderna i samhället med, blir mindre och mindre. - Dom rika har aldrig varit beroende av dessa pengar och därför kommer deras ekonomiska ställning inte att förändras av att A-kassan sänks eller att sjukpensionen blir lägre.
En skattehöjning kan säkert uppfattas som en fantastisk idé, förutsatt att man är helt jävla verklighetsfrånvänd!
Det faktiska problemet, som för övrigt tycks ha gått Fredrik Virtanen helt förbi, är att dom skattekronor som faktiskt kommer in från alla arbetande medborgare INTE används i enlighet med vare sig folkets eller nationens intresse. Att leva i tron om att dom problem som finns i sveriges offentliga sektor beror på att det kommer in för lite skattepengar är att leva i en villfarelse så grov att det förr eller senare måste till medicinering.
Fredrik Virtanen. - Det är inte intäkterna som är för små. Det är utgifterna som är fel.
Fel i den bemärkelsen att den arbetande befolkningens skattepengar ska tillgodose ett behov som uppenbarligen är alldeles för stort.

Jag väljer att uttrycka mig enligt följande för att exemplifiera vad jag menar: (Passa på nu för detta är ett frislag för alla jävla VPK-kärringar som inte har fått skrika populist, rasist, nazist, fascist eller liknande på länge.)

I den politik som bl a. Fredrik Virtanen tycker verka juste så är en av grenarna att visa upp Sverige som ett land där det inte finns någon orättvisa, ingen ojämlikhet och heller ingen främlingfientlighet, detta praktiserar man genom att aktivt ökar den del av befolkningen som inte genererar några egentliga skatteinkomster utan istället är en belastning för den redan nedtyngda nationella ekonomin. Samtidigt ojar man sig lite lamt över att det t ex inte finns några jobb åt medborgarna och istället för att konstatera fakta, dvs att se världen som den är och handla därefter så fortsätter man att se världen som den borde vara och agerar genom att trampa vidare i ullstrumporna medan man bekymmerslöst visslar lite uppsluppet på Internationalen.

Detta resulterar i att dom som redan har det knapert och är beroende av bidrag eller liknande för att kunna leva ett drägligt liv drabbas ännu hårdare och får det ännu sämre eftersom staten naturligtvis tvingas kapa även dessa utgifter när det de facto inte finns några pengar kvar att spendera. - Dom rika kommer inte att drabbas av detta då deras liv inte förändras nämnvärt av sänkta bidrag.
Så...
Dom rika bli rikare, inte reellt såklart utan endast i förhållande till dom fattiga eftersom dom fattiga blir fattigare.
Lösningen blir sannolikt att återigen höja skatten för den procentuellt krympande skaran arbetande, för att sen fortsätta använda skattepengarna till missriktade satsningar som inte genererar något som har med välfärd att göra, med samma resultat som exemplifierats ovan. - Skulle man vilja dra det till sin spets, eller åtminstone halvvägs, så skulle man kunna tänka sig att det till slut inte finns några kvar att beskatta eftersom även "dom rika" skulle bli fattiga och skyhöga bolagsskatter skulle göra att alla arbetstillfällen försvann. - Som den vakne säkert förstår så kan inte ett land överleva på "inkomster" från t ex den offentliga sektorn eller från delåterbetalningar av bidrag iform av "skatt".
Om man på riktigt önskar att den privatekonomiska balansen återigen börjar närma sig jämnvikt så är det dags att inse det lilla landet sveriges begränsningar.
Man kan inte, som Fredrik Virtanen alltid gör, samtidigt beklaga sig över att Svenssons och naturligtvis borgarnas girighet och brist på medmänsklighet gör att orättvisorna breder ut sig, när man samtidigt, så fort man får chansen och i alla lägen skriker att "Sverige är ett rikt land, vi har råd att göra ditten eller datten".
Förstår du inte att det är dina idéer och prioriteringar som monterar ned välfärden?
När välfärden byggdes hade vi ett skattetryck på ca 30%, nu har vi ett skattetryck på ca 45% och ändå räcker inte pengarna ens till att bibehålla den välfärd som redan finns...

Man skulle kunna dra paralleller mellan ett land och ett hushåll...
Om person A åtnjöt ekonomiskt oberoende, var ensamstående och bodde i ett palats så skulle man kunna kalla honom ogin om han inte hjälpte en granne i nöd efter att denne blivit arbetslös och förlorat sitt hus i en brand.
Om person A istället var ensam familjeförsörjare och bodde med sin fru och sina fem barn i en trerumslägenhet skulle uttalandet om att vara ogin inte vara lika självklart längre. Skulle person A till det, som tack för hjälpen, dessutom bli försörjningsskyldig till grannens släktingar skulle alltsammans bli fullständigt absurt.

Fredrik Virtanen.
Det handlar inte om medmänsklighet, det handlar inte om att svensken köper sig fri från skuld genom att ge smågrus till rumänska tiggare, det handlar inte om en utbredd främlingfientlighet, det handlar inte om att svenskens misstro mot islam har ökat, det handlar inte om att gemene man med ett arbete bespottar den sjuke eller den svage, det handlar inte om egoism eller att vara sig själv närmast, det handlar inte om att människor som har ett arbete är snåla, det handlar inte om borgarnas hetsjakt på samhällets svaga eller det tragiska i att allvarligt sjuka faller mellan stolarna, det handlar heller inte om dumhet eller feghet.
Det handlar om pengar.
Det handlar om plus och minus och förmågan att kunna få dessa två i balans. - Både privat och offentligt.
Det handlar om att prioritera utgifter på ett sätt som den genomsnittlige medborgaren, oftast en etnisk svensk mitt i livet, kan försvara för sig själv, för sina barn som behöver skolan och för sina föräldrar som kanske behöver vården.
Det handlar om att rätta munnen efter matsäcken.
Det handlar om precis allt annat än det du gör gällande i din dumma, oförskämda, folkföraktande och stereotypa krönika.

Fredrik Virtanen.
Du kommer alltid att vara en välbetald kvasijournalist som inte har någon som helst kontakt med den verklighet du så gärna beskriver för alla som sannolikt är mindre begåvade än du själv, men bespara allmogen från dina lama och förmätna försök att få dem att känna skuld inför ett samhälleligt problem dom inte har någon annan del i än att dom, i många år och med goda intentioner, röstat på människor dom sannolikt har trott haft sveriges bästa för sina ögon. - Så var inte fallet och medborgarna får nu stå sitt kast enligt lagen om handling och konsekvens.

Aftonbladet är, som den upplyste redan vet, "oberoende socialdemokratisk".
Krönikan finns här.

En märklig men lärorik insikt gällande den högst personliga uppfattningen om verkligheten.

Jag satt under aftonen och fluktade i ett fotoalbum och fann däri ett par bilder från ett medelstort gästabud som den mytomspunne Jerker höll under sensommaren tjugohundratretton. Jag själv och min mycket gode vän Sebban hade äran att vara inviterade till detta, som en parentes kan jag tillägga att också min favoritxylograf hade den äran - naturligtvis spred han stor trivsel omkring sig.
Iallafall!
Enligt min minnesbild av det hela var det en mycket rolig men lugn och skapligt städad tillställning där huvudstadens mer eller mindre tillrättalagda metropersonligheter, på ett enastående trevligt manér, mötte glesbygdens oborstade och lite godtrogna företrädare under avslappnade former med ett naturligt fokus på ömsesidig respekt.
Bilderna jag hittade säger annat...

Man kan, även som lekman, gissa att bägge dessa vettvillingar ådrog sig en lättare alkoholförgiftning i samband med den aktivitet som bedrevs på fastigheten efter att sedlighet och god ton fått ge vika för en annalkande orkan av dåligt omdöme och tvåtaktsrök.
Sorgligt nog uppfattade jag aldrig namnen på dessa två vansinnets representanter. - Tur att man gick till sängs innan det uppenbara helvetet brakade lös.

Likt en dyktalb står jag fast, övertygad om allas lika värde. - Oavsett färg!

Att låta sig uppfyllas av den glädje det innebär att ha en flaska Cava stående är absolut ingen konst, skulle det dessutom vara rosé blir till och med den mest långtrådiga döddansaren en aning yster.
Den vilsna och själlöse barbaren skulle sannolikt söka döma ut varje försök att omfamna den njutning som fötts ur vackert rosa bubblor, och tillika söka attackera den gentile lebemannen genom illvilliga försök att insinuera ett sexuellt avvikande beteende eller andra ofördelaktiga tillmälen. Att bemöta det hela i sakliga ordalag är i det närmaste lönlöst varför alla former av seriös dialog är överflödiga.
Då den jästa druvan gör sig allra bäst i sällskap med spritsiga strömmar av bubblor ser jag ingen anledning att förkasta eller förminska betydelsen av detta elixir. - Oberoende av färg.


"Efter det första glaset rosé insåg den hårdföre
järnvägsarbetaren Carl Emil Setsman att detta i sanning
skulle komma att revolutionera svensk infrastruktur-
byggnad och dessutom skulle det för alltid förändra hans
syn på diakoni."

Lördagslunch.

Egentligen skulle jag ha smort mitt krås med dovhjortsadel och ändamålsenliga tillbehör, men eftersom hushållerskan bad om ledig lördag fick jag och familjen klara oss bäst vi kunde idag.
Att få uppleva allmogens vardag på nära håll var både spännande och lite pittoreskt. - Både jag själv och Ljuset i mitt liv njöt i fulla drag av den konserverade korven!
Såklart gäller det att passa sig när det kommer till att konsumera traditionella arbetarrätter och när det kommer till detta vill jag höja ett varningens finger.- Jag menar, vad vore mer fasansfullt än att kosten slog sig på lynnet med den följden att man börjar propagera för löntagarfonder och annat...?
Sannolikt skulle mina kamrater i Rotary låta skrattsalvorna gällande den Judas som låtit sin vekhet ta över det rationella, dåna kring bridgebordet i det gamla ordenshuset. Skammen vore naturligtvis övermäktig och till slut skulle jag tvivelsutan ta mig själv av daga.
Men ojojoj vad det smakade bra!

 



Lackeringen av burken känns påkostad då den är i det
närmaste oförändrad efter en avsevärd tid i lågorna.

Helt enkelt Fredag.

Till slut kom den trots allt, den efterlängtade dag som i den slarviga och ständigt tjattrande folkmunnen går under namnet Fredag.
Precis som Don Quijote eller Jörn Donner vore i det närmaste noll och intet utan sina lojala följeslagare Sancho Panza och Harry Schein, är naturligtvis också fredagen i behov av en förstärkare, eller kanske snarare en aktivator, varför den i alla lägen ackompanjeras av sin ständige följeslagare - Fredagskvällen.
Den eventuelle läsaren har säkert förberett aftonen genom att under veckan påvisa god intelligens och därmed försett sig med de varor en fredagskväll kräver? Då mitt kabinett härbergerar en mycket brokig skara tänker jag inte skriva någon ur den skaran på näsan genom att i förväg insinuera det ena eller det andra sättets förträfflighet i förhållande till annat, utan istället nöjer jag mig med att ge uttryck åt en ytterst ödmjuk vädjan gällande att sanningsenligt tillmötesgå det egna fredagsbehovet - vad det nu än må vara.

Nyfiket undrar jag såklart vad den andefattige lismaren, som efter år av osäkerhet, tvivlan och ett inbillat utanförskap till slut tvingats ge sig hän åt ett ytterst inlevelsefullt, om än uppdiktat, idrottsintresse som i praktiken drivit honom ur askan och rakt in i ett bokstavligt inferno av vct-kläder, offside, vuxna män som kallar varandra för "gubben" och annat sattyg som för alltid dimmat hans klarsynthet och kommer att förpassa honom till ett liv kantat av irrationella handlingar i idrottens namn, anser vara ett fredagligt behov?
Vad kommer den överviktige medelålderskvinnan, som på grund av sin oförmåga att ta konsekvenserna av sina egna handlingar ständigt drabbas av dålig självkänsla gällande det egna templets fasad varvid en ny diet känns som det självklara valet framför den effektiva men ack så jobbiga motionen, att kröna denna högtid med?
Slutligen...
Kommer den närige handlaren, som genom sin prissättning och sin hetsjakt på profit omöjliggör för svenska bönder att överleva på sitt värv, att fördriva kvällen i sällskap med börsens ständiga påhejare och tillsammans med denne höja de kristallglas, som fyllts till bredden med den svenske arbetarens blod, och utbringa en skål till osmaklighetens ära?

Som en parentes kan jag meddela att jag under gårdagen slet mig ur de metallens bojor som fjättrat mig under ett drygt decennium, och hängav mig åt något så makalöst märkligt som polyester, glasfibermatta och ett par timmars krångel och kladd...

Senaste nytt från dekorateljén.

Mitt strutprojekt Sinkadus som även visats sig vara min alldeles egna Via Dolorosa, bjöd under kvällen på mer svetsträning när fästen för oljetank och bakskärm skulle sammanfogas med ramen.
Det blir gärna ett förbannat mätande fram och tillbaks när man ställs inför den hypotetiskt slutgiltiga placeringen av saker som fastsvetsning faktiskt innebär. - Att mäta in nånting korrekt i min ram är inte aktuellt, utan det krävs även en hel del medlande och så kallad "fluktning" för att få saker och ting att åtminstone se skapligt ut...
Hursomhelst så sitter nu oljetanken som det var tänkt från början och skärmfästet likaså. Nu ska botten på "batterlådan" i och ett nedre skärmfäste ska appliceras.

Sadelbotten står på schemat.
Nåt jag gått och lurat på är om botten till en dyna måste vara i metallutförande, eller finns det nåt kryphål som gör att jag kan tillverka bottnen i framtidsmaterialet plast...?

God afton.

Efter sitt gesällprov fick den unge mannen en provanställning som sopkärls-
reparatör vid Samhalls anläggning i Tierp.

Magnifik stimuli.

För en gångs skull fick den sedvanliga kyrkonärvaron idag stryka på foten. Anledningen till detta var att jag och mina närmaste hölls med att tillvarata den björk som fälldes på fastigheten för ett tag sen. - Detta har jag naturligtvis redogjort för i ett tidigare inlägg.
Som vanligt när det gäller spörsmål gällande praktiskt skogsbruk så kontaktade jag min vän Greve von Kvek för hjälp med såväl inspiration som erfordelig utrustning.
Att såga upp en fullvuxen björk i bitar, så att bitarna efter klyvning behagar passa i den av C.M. Hess tillverkade kaminen, innebär en hel del kapande eftersom kaminen sannolikt är tänkt att elda koks i. - Inga halvmetersbitar här inte... Tur att jag hinner vila upp mig ordentligt innan det är dags att klyva hela konkarongen.

Efter fullgjort värv njöt jag, i sällskap med Ljuset i mitt liv och våra barn, en ypperlig aftonvard bestående av swin som grillats på en bädd av kolat lövträ, fransk potatis och en sagolik svartpepparsås. Under trakteringen slogs jag av tanken på hur rart det skulle vara att efter middagen lägga sig raklång i fållbänken och låta ett stycke god litteratur balsamera det sargade psyket... Som tur var stålsatte jag mig och jag lät mig icke inledas i frestelse!
Istället gick jag raka spåret ut i garaget och unnade mig tre timmars slipning och med facit i hand så kan jag bara konstatera att det var ett mycket klokt val.
180-papper, vatten, oljetank, Anna-Lisa Öst och Hans Martin - sveriges svar på Willie Nelson, gjorde kvällen till något sagolikt. Som lök på laxen rundade jag av med lite TRBNGR vilket gjorde att jag blev så pass uppe i varv att jag nödgades ta en kopp kaffe och lite matsnus för att dämpa min yster när jag väl kom in i salongen igen.
Att slipa mjukmetall till tonerna av Guldgrävarsången, Noaks ark eller annan "läsarsång" måste vara det närmaste man kommer himmelriket utan att man de facto har kallnat.
En tråkig detalj är att jag inte kan svetsa längre. Eftersom jag var osäker på fogens hållfasthet valde jag att kompa med lite volfram här och där. Slipjobbet blev något mer än en aning större på grund av denna sagolika oduglighet.

OBS!
Om du som eventuell läsare lätt visar tecken på missriktad aggression vid kontakt med sanningen ombeds du sluta läsa omedelbart!



Som en helt ovidkommande passus kan jag tillägga att Svt24, i skrivande stund, sänder Uppdrag granskning om den numer stängda Rosengårdsskolan. Tyvärr valde jag att titta vidare efter att jag insett vad det handlade om...
Med risk att som vanligt framstå en smula stereotyp levererar jag följande uttalande:
-Resultatet av att implementera ultraliberala hypoteser i ett väl fungerande och välmående samhälle ligger uppenbart inte i linje med det drömscenario som den Socialdemokratiska eliten en gång målade upp och som nuförtiden delas av i princip samtliga partier. Det hade naturligtvis ett normalbegåvat barn kunnat räkna ut redan från början...
Den store folkhemsbyggaren Per Albin Hansson gråter med all säkerhet i sin himmel. - För egen del nöjer jag mig med att modfällt konstatera det fruktansvärt tragiska i att tvingas uppleva ett lands fullständiga förfall.



Vad säger du nu då!? - Björkdjävul.

Dags för en paragraf sju...?

Vägs ände.

Arbetsveckan, i den form den transpirerande allmogen känner den, har återigen nått sin cykliska topp.
Att lägga till med sitt kroppsliga fartyg i den trygga hemmahamn som fredagen utgör, inbjuder som vanligt till exakt samma typ av lugn som får den spirande morfinisten att sitta stadigt i sadeln under sina strapatser på tigerns rygg.
Den som helgar fredagens afton genom att annama bortglömda saker som respekt, lojalitet och reflexion kommer utan tvekan att belönas av densamma på ett sätt som står långt bortom gränsen för vad det mänskliga medvetandet är kapabelt att föreställa sig. Därmed finns det all anledning, att med full kraft hänge sig åt att bjuda både flytande och fast kollekt till denna veckans absolut mest välvilliga afton.

Mitt kabinett är den sista anhalten för den nederlagstyngda och tillika medellöse friaren, vars hjärta krossats obarmhärtigt på den sociala stegens altare, innan hans liv ska komma att möta sitt öde genom självspillan. Det är också en tidvis hemvist för den högtravande och allmänt föraktfulle disponenten, som genom sitt förringade behov av mänsklig värme och sin utpräglade girighet har fallit offer för eget grepp och nu tvingats in på en ensam och sorgsen väg mot livets höst och falnad.

Jag förutsätter att den folkliga paletten i mitt kabinett är i det närmaste komplett. Trots detta nödgas jag ändå, om än mycket stillsamt, ropa nedåt de vindlande korridorerna i hopp om att motta en replik vars darr skvallrar om att en historia behöver komma ut ur ett trångt och smärtande bröst.

Vad fyller en mellanchef sitt Kostaglas med under denna högtid? Vilken dryck får den lättfotade att äntligen bestämma sig för vem som kommer att bli balens prins eller prinsessa...?
Fyll mitt sinnes tomma duk med grova och sprakande penseldrag gällande allmogens irrfärder och snedsteg!

Hess-sko Del 2. Alt. Standard HD-hästskomodell.

Istället för att njuta av kvällens TV-program nedsjunken i soffan lät jag drömmen om att uppleva frihet, fri sex och ägandet av ett ljusbrunt läderbälte med mässingsspänne att använda i dom utställda jeansbyxorna, locka mig ut i garaget.
Väl där fortsatte jag med oljetanken, som för övrigt är en standard HD-hästskomodell, och tillverkade detaljer för att fästa tanken i ramen med, samt ett "oljepåfyllningsrör".
Jag fick öva mina färdigheter i ämnen såsom slipning, svarvning, borrning och gängning, men framför allt fick jag tillfälle att traktera mitt absoluta favoritinstrument, pansarfilen - Der panzer!
Svetsarna slipades ned och slutligen iscensatte jag en möjlig slutscen i den eventuella filmen om en oljetank till en Harley med komfortchassie.

Just det!
Min mycket gode vän Sebban, som är en mästare på att hantera estetiska utensilier, skickade en bild som han precis målat. Eftersom jag är en erkänd kännare av god konst tar jag mig friheten att presentera bilden här i mitt lilla krypin. - Jag hoppas att du inte misstycker Sebban...?
Det är ingen idé att den eventuella läsaren försöker lura av honom bilden eftersom undertecknad redan har paxat den om den ska säljas.
Tvivelsutan en makalöst läcker artefakt! - Den har dessutom ett syfte som jag kanske får anledning att återkomma till...
Varsågoda.

En av metallens många vackra skepnader.

En psykiskt sjuk människas arbetsbänk.



Ett verk av en spirande ung talang med smak för livets goda.

Omänsklig njutning.

Kvällsvickning iform av kräftor och Prosecco.
-La dolce vita! skulle Anita Ekberg ha sagt om hon inte haft fullt upp med att pjolta med nån herrelös hund som riskerar att avlivas eftersom den bitit ett barn i ansiktet och dessutom smittat det med rabies.

Tuffare än tåget!

Gårdagen spenderades i insjömiljö med sommarstugestängning på agendan. Som vanligt när man river bland prylar som samlats av tre generationer så dyker det upp en del guldkorn, gårdagens dito bestod i en ask Gengaständstickor, och som den normalbegåvade säkert förstår så närdes den fantomnostalgiska själen vansinnigt mycket av detta fynd.
Självfallet ringde jag, i min iver att kanske kunna lägga vantarna på ett livstidsförråd av produkten, omedelbart till Svenska Tändsticksaktiebolaget och bad att få tala med produktchefen - denne visade sig vara en fullständigt ointresserad ungtupp med en väldigt orginell inställning, både till potentiella kunder och till vikten av att bibehålla vad som brukar kallas "god ton" under en förhandlingssituation.
Så fort jag får tillfälle ska jag tala med Ivar om bristen på kompetens i de egna leden, och om möjligheten att eventuellt köpa några askar till. Känner jag honom rätt så kommer hans oomkullrunkeliga godhet tillse att jag får dom till skänks.

Dessa mycket respektingivande elddon är inte bara tuffare än tåget, utan sannolikt också en förutsättning för att tåget ska uppnå det ångtryck som krävs för att en resa ska bli aktuell.

Att det anges på asken att stickorna är "Fria från bestämmelserna om explosiv vara" ger en förnimmelse om vilken potential som ryms i detta ytterst blygsamma schatull.
Rimligtvis har kraften i stickorna tangerat gränsen för vad som är tillåtet utan att behöva uppfylla kraven i "bestämmelserna om explosiv vara"...

Så!
Lägg nu ifrån er det senaste numret Stormfacklan och ta istället fram en kopp med tillhörande fat ur den Stig Lindberg formgivna Berså-servisen, häll upp lite nykokt kaffe, skär en skiva av tagerkakan som blev över från igår och stoppa söndagspipan med några nypor Kalmar Nyckel, luta er tillbaks i karmstolen och omfamna den välgörande avkopplingen.
I samband med den omänskliga njutning det ovanstående innebär rekommenderar jag, som grädde på moset, att ta en titt på de bilder jag under oändlig möda tillsett att den eventuelle läsaren kan ta del av.
Varsågoda!

Snabbskubb.

Av rent principiella skäl smet jag ut en sväng i garaget efter aftontrakteringen. Det blev såklart inte swinmycket gjort på en timme men jag lyckades få till muffarna till oljetanken i alla fall.
Jag är kluven i min uppfattning angående koniska gängor. - Jag gillar att det blir tätt men jag är alldeles för anal för att uppskatta utseendet av kopplingar som inte bottnar. Gängpaj i aluminium känns inte heller överdrivet läckert...
En bra grej med att bygga saker är att man kan lär sig massor med grejer. Ikväll till exempel, har Handsome Dick Manitoba, bland mycket annat, lärt mig saker om kärlek och vikten av att hålla en alltför vuxen attityd stången.