Omväxling.

Ett snabbskubb i garaget.
Efter att växellänkaget till projekt Sinkadus tidigare upplevts som en skräckinjagande, hålögt stirrande och mist sagt oförutsägbar våldsverkare, framstod det idag snarare som en mycket from och blygsamt uppsluppen frikyrkobesökare - dvs uppklädd och redo att luras till vad som helst...

Att döda ting, som understundom uppfattas som fullständigt obevekliga, helt plötsligt låter sig ledas utan vare sig halsband eller koppel är sannerligen ett utomordentligt intressant mysterium.
Den mästrande och patologiske vurmaren för "självutveckling" skulle sannolikt påstå att människans psyke, i en mycket stor utsträckning, kan bidra till att saker och ting förefaller vara mer eller mindre komplicerade eller jobbiga beroende på vilket humör man är på eller vilken psykisk kondition man för tillfället är i. Därmed skulle den göra sitt ytterste för att skaka av sig den allmänrådande gubbgrinigheten till fördel för en glättig och oäkta entusiasm.

Samma "självutvecklare" skulle å andra sidan börja gråta och ta kväller när han tryckt in volframelektroden åtta millimeter in i låret omedelbart efter det att han lagt den bara handleden på en nystekt växelpedal. Således hade hans resonemang gällande psykets makt varit till minimal hjälp när det kommer till produktion av den något mer köttiga skolan. Att vara karl i sin egen kropp, och därmed vara den upplyste despoten med outgrundlig makt över alla kroppens funktioner och förmågan att betvinga dess försök till egna initiativ, är sannolikt det bästa sättet att komma igenom stora dramatiska livskriser som till exempel produktionsmässig ambivalens eller rent utav ett tillfälligt ointresse för samma produktion...

Underbart är som bekant kort och när jag var som eldigast i min mission insåg jag att det saknades material. - I ren besvikelse avslutade jag abrupt och styrde istället mot söndagsreflektion och starkspritsglögg.

En Fredag som färgats av Karins visdom.

Fredag!
Nådens dag.
Att fredagar är betydligt mer storslagna än veckans övriga hjon-dagar är vid det här laget vida känt och tarvar därför ingen närmare förklaring.
Något som heller inte tarvar någon närmare förklaring är Karin Boyes dikt "I rörelse". Ur den dikten kommer ett konstaterande som är lika säkert som självaste Amen i kyrkan...

"Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst."

Jag hoppas att den eventuelle läsaren kommit så långt på sin resa att insikten om den stora mättnadens fördärv nu framstår som självklar?
Om inte så skulle den ödmjuke med största sannolikthet be om en stunds reflektion över detta.

Enligt den rådande konversationsordningen undrar jag som vanligt:
Vad har den kollektivanslutne arvssossen i avsikt att stärka sin självbild med under kvällen?
Saknaden av det löpande bandets trygghet måste naturligtvis fyllas på ett eller annat sätt. Utfyllnaden bör självfallet bestå av vad den enskilde bedömmer vara lämpligt, och de olika sammansättningarna blir således än mer abstrakta än samtliga av de kaleidoskopiska bilder en fullfjädrad och vältränad fantasi kan föreställa sig.
Att Lättgrogg, standardmjölk, ett pipstopp eller en hundpromenad då och då är jämlikar är numer ett vedertaget faktum. Den upplyste har sannolikt misstänkt detta sedan länge.

Eder ödmjuke "Kabinettsekreterare" kommer att spendera sin fredagskväll genom att tillbringa ett antal timmar i garaget, lyssna till Jussi Björling - framförallt till örhängen som Nämner du Sverige, Nessun Dorma, O helga natt och Land du välsignade, och om stjärnorna står rätt kanske det till och med blir läge att njuta tre till fem nypor Greve Hamiltons blandning i brukssnuggan.
Att det skulle bli något gjort åt projekt Sinkadus förefaller ytterst osannolikt.

Gentilt.

En förhållandevis vanlig missuppfattning.

Häromdagen lyssnade jag som hastigast på P3´s Musikhjälpen då jag tycker att välgörenhet, i princip alltid, är behjärtansvärt.
I år är målet för insamlingen "Alla kvinnors rätt att överleva sin graviditet" vilket naturligtvis är en mycket god sak.
Så långt frid och fröjd.
En sak jag hörde under min lilla sticklyssning, och som naturligtvis retade mig i egenskap av den mest lättretade delen av befolkningen - dvs etnisk svensk man mitt i livet, var Sarah Dawn Finers uttalande om att vi i Sverige har en sån fantastisk tur eftersom nästan alla kvinnor övelever sin graviditet och den därtill hörande förlossningen.
Jag vill absolut inte låta någon skugga falla över den förtjusande Sarah men jag måste ändå tillstå följande:

Att kvinnor i Sverige i regel överlever sin graviditet och sin förlossning har absolut INGENTING med tur att göra!
Att vi kan åtnjuta en god vård i Sverige är ett resultat av bland annat ett sunt framtidstänkande, goda investeringar, ett tidigare intresse från staten gällande befolkningens väl och ve samt en massa andra saker. - Tur är naturligtvis inte en av dom sakerna.

Den som sitter med tid över kan såklart utforska den filosofiska aspekten gällande vad som bestämmer vilka själar som ska dyka upp i vilka kroppar, i vilka länder osv osv. I det sammanhanget kanske man skulle kunna lägga in parametrar som tur, men i den reella världen är tur ingenting som ska blandas in i övergripande uttalanden gällande hälsovård.

Min poäng är dock inte att Sara Dawn Finer säger ditten eller datten, även om det råkade vara så i exemplet, utan min poäng är att en hel del människor i det geografiska område vi kallar för Sverige tycks tro att vår tidigare välfärd och det en gång så välordnade samhälle vi åtnjutit beror på slumpen och att vi har haft tur. - Inget kan vara mer nonchalant eller enfaldigt än den uppfattningen!
Om den stinkande allmogen bara orkade slita blicken från Sportspegeln och istället bemödade sig att ta reda på vad svenska makthavare och det svenska folket sysslade med i början och mitten av 1900-talet, så kommer den normalbegåvade delen snart att förstå varför den tidigare nationen Sverige blomstrade fram till början på det andra årtusendet.
Visioner, ansvar, hårt arbete och förståelsen för att rättigheter och skyldigheter går hand i hand är några av de saker som gjorde att dåtidens hjältar slapp förlita sig på turen när det gällde ödesfrågor som landets framtid.

Den odisciplierade skulle naturligtvis finna anledning att brusa upp över denna samhälleliga flathet och den slumrande befolkningens oförmåga att förhålla sig till det ansvar som självklart ingår i avtalet om de medborgerliga rättigheterna.
Den disciplinerade vet att hans buller inte hjälper och han tvingas istället att sätta sin tro till turen...

Skapligt motlut.

Projekt Sinkadus har i princip övergått från lågfart till tomgång. Min ambition att bli färdig till början av nästa år är sedan länge ett uttjatat skämt på den lokala godtemplarlogen och mitt missmod känner inga gränser.
Inte ens den manuella utformningen av diverse detaljer i rostfritt kan få mig upprymd längre och bitarna ligger nu på bänken så länge att det säkert börjar gå mask i skiten.
Som ung kunde jag åtminstone förlita mig på att mitt lekfulla lynne skulle hjälpa mig ur en eventuell engagemangssvikt, numer verkar den måttfullt gubbiga grinigheten vara det enda som fungerar...

Hur som helst har det varit växellänkage och lite bakbroms på tapeten ett tag och dom flesta detaljerna är mer eller mindre klara vilket betyder att det lackar mot svetsning.

Just!
Ny växelarm till rickracken har det också blivit.

Avslappning.

Söndagen är dagen när den inre, svarta, svavelosande sörjan har äran att stå i centrum.
För vissa innebär detta att man tar en paus i Guds hus för att få i sig lite av den heliga skrift blandat med aktuella referenser, för andra innebär det att man omhuldar sin ande på andra sätt och för en tredje del gäller det att fortsätta på sin inslagna väg av irrationellt beteende iform av meningslös konsumtion, dövandet av smärtsamma funderingar och en fortsatt ansvarslös hållning mot det som har reell betydelse.
En av mina vänner har i och för sig söndagen som den stora arbetsdagen, undrar hur det funkar? Jaja, han har ju fredagen att luta sig mot...

I mitt fall är handarbete ett utmärkt sätt att kunna tillgodogöra sig en del av de ting den högkyrklige bjuds i kyrkan.
Saker som allvarliga funderingar gällande den egna platsen i skapelsen eller kanske konfrontationstankar om huruvida det är bibelkunskap och kyrkobesök som definierar den fromme? - Kanske är det istället livskunskap och medveten ödmjukhet som fäller ett eventuellt avgörande på den yttersta dagen...?

Att kapa, fila, borra och slipa är alla sysselsättningar som, vara sig man vill eller inte, för en ett litet steg närmare det oundvikliga slutet. Vad kan då vara lämpligare än att viga den tiden till att närma sig kärnan av den yviga livskroppen?

Nordamerikansk och tillika estetiskt fulländad grannlåt.

Nya fluckra prylar till stomiracern - Jojo, man tackar!
Jag har dock väntat ett bra tag på dessa sötsaker, ett tag tänkte jag nästan telefonera Edward Snowden och fråga var dom hade tagit vägen. Förmodligen hade han inte kunnat ta emot mitt samtal då björnen sannolikt redan ätit upp honom...
Hur som helst så är det mulligt att få lite nytt tingeltangel att pynta rodret med.
Att det piggar opp med lite blankt råder det heller inga tvivel om.

Självbevarande fredagsreflektion.

I samma veva som Kung Bore tar sina första trevande steg in i det mellansvenska landskapet så kommer fredagen smygande. Att dessa två skulle ha någonting annat än just tidpunkten för sitt tillkännagivande gemensamt är naturligtvis fullständigt absurt.
Fredagen är ju som den normalbegåvade redan vet, den dykarklocka som bland annat tillåter den intellektuellt bakbundna allmogen att stanna ytterligare en liten stund under den rådande verklighetens yta.
I egenskap av både åsneburen frälsare och nemesis med gripspann, kommer fredagen för alltid att vara den allsidiga och komplexa dag massorna såväl behöver för att mäkta med den omänskliga pressen från kvartalskapitalismens och den vansinniga liberalismens företrädare.

Den konspiratoriske skulle utan att tveka påstå att fredagen instiftats av antingen det för eller efterkristliga nätverket i avsikt att betvinga de sunda och de broderliga strömmningarna i befolkningen genom att locka med glaspärlor och rusmedel iform av Doobidoo och lågprisstarköl. När apatin så småningom blivit kutym är det fritt fram att riva alla moraliska hinder för ett liberalt, federalt och rovgirigt samhälle utan risk för att den slumrande och hjärntvättade pöbeln kommer med några invändningar gällande den förestående utplåningen av deras tidigare blomstrande ekonomiska och sociala system. - Att de systemen fötts ur begrepp som ansvar, långsiktighet, förnuft och jämlikhet är en klen tröst när den socialliberala överhöghetens vämjeliga käftar slår igen över dess strupe...

Den som å andra sidan anser att konspiration är för flickor att hållas med och utan eftertanke firar fredagen fullt ut, det vill säga att man tar tillfället i akt att medelst socialt umgänge, brännvinsdrypande självömkan eller annan självvald aktivitet, undvika den skrattspegel som det moderna samhället utgör, garanteras därmed en given huvudroll i den konspiratoriskes hypotetiska skådespel...

Att vara vaken är en smärtsam och mycket viktig uppgift, särskillt efter att den stora mättnaden infunnit sig i alla samhällets skrymslen, men för den som under veckans övriga dagar uppfyllt sin vakna plikt och noterat de hot som tornar upp sig innanför Rosenbads väggar finns nåden att finna i fredagen.

Om den eventuelle läsaren haft äran att få bada i nådens ljus är min undran gällande detta i det närmaste glasklar.
-Vad inmundigades straxt innan eller under denna tid av fullkomlig upplysning?

Eftersom det är Fredag och med anledning av fredagens dubbelnatur, kommer jag att leverera ett citat från en av anarkismens fäder, nämligen Michail Bakunin.
Detta är ett försök att påvisa de båda sidor som alltid återfinns på ett mynt, sött och salt, eller om man så vill - svart och vitt...

"Lusten till förstörelse är också en skapande lust."

Paus.

1927 författade den makalöst begåvade Karin Boye följande:
"Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd."

Om man ödmjukt ponerar att livet skulle vara en färd och att döden följdaktligen skulle utgöra målet, så är Karins rader nästan smärtsamt träffande.
Det komplexa i detta, och vad som komplicerar saken en smula är själva definitionen av livet och dess mening, vilken naturligtvis är högst personlig. Dessutom åligger det envar att genom sina handlingar tillse att den definitionen faller innanför ramen för vad man anser vara värdigt. - Detta kan i sin tur göra att man efterhand tvingas omdefiniera livet beroende på hur man hanterat sin historia och därmed skapat sin nutid.

OM jag hade varit en av dom som ibland tänker på den saken så hade jag nog velat påstå att det, oavsett livsdefinitionen i det givna resonemanget, är vilopauserna längs vägen som är det heliga.
Det vill säga att det borde vara de tillfällen då färden av någon anledning stoppas en stund, som är det egentligt viktiga och det som borde göra att man inte tar en genväg till målet.

Dessa pauser kan naturligtvis flyta ut åt vilket håll som helst och bestå i både tokigt och klokt, men oavsett hur dom tar sig sitt uttryck så är dom i allra högsta grad övermäktiga färden självt.

Karin Boye hade uppenbarligen fattat galoppen redan vid 27års ålder. - Nyfiket undrar jag vad hon hade för fritidsintressen? - Alltså när hon inte diktade, engagerade sig i den socialistiska hjärntrusten på tidningen Clarté eller gnuggade tuss med exiltyskor...
Sorgligt nog lät hon sig inte inspireras av sin egen dikt I rörelse, utan istället begav hon sig mot det annalkande målet.
Den 24:e April 1941 nådde hon slutligen mållinjen. - Helt och fullt av egen kraft.

Sagobok.

En av alla dom fina människor jag känner, nämligen Gunnar, har gjort något så sagolikt omtänksamt som att producera en barnbok. Närmare bestämt en barnbok som handlar om saker som låter.
En god tanke med boken är att den inte förminskar barns förmåga att förstå saker, en detalj som tyvärr ofta saknas i barnbokssvängen...
Fler fantastiska saker med boken är att undertecknad medverkar i den samt att den endast finns i en mycket begränsad upplaga... och att undertecknad medverkar i den.

Jag känner mig naturligtvis mycket hedrad och smickrad av detta. Tänk att ha ynnesten att vara en av de första motorposörer som en liten parvel blir varse. - Det är inte kattskit!
Nämnde jag förresten att jag medverkar i boken?

En känslomässigt närvarande Fredag.

Det var i grevens tid men nu är den här. - Fredagen.
Dagen som får till och med självaste söndagen att framstå som en av veckans enklare torparluncher, medan den själv besitter all den tjusning och karaktär som finnes hos den överdådiga fem eller sjurätters menyn. Dessutom bjuder fredagens afton en fägnad som inte finns att finna någon annanstans.
Mitt ödmjuka råd till den eventuelle läsaren är att låta sig omslutas av det våtvärmande grötomslag som fredagen de facto utgör. Naturligtvis utan några som helsta reservationer och med en glödande entusiasm.
En liten men ack så viktig passus i sammanhanget är att det folkhemsbaserade högtidliggörandet av fredagens aftontimmar inte har någon som helst koppling till muhammedanernas fredagliga glädjeyttringar.

Som folklivsintresserad och tillika folkbildare, ligger det naturligtvis i mitt intresse att söka efter den svenska folksjälens olika utfall i allmänhet och dess dryckesvanor i synnerhet, av den anledningen återkommer jag gång på gång till kärnfrågan.
Vad dricker den utmattade och ålderstigna hopen av arbetarklassrepresentanter?
Är det en kasse Stockholms? Eller blir det en alldeles för starkt blandad Star Gin och Grape Tonic? Kanske blir utsvävningen total och man låter sig läskas av en Absolut Kurant och Schweppes Russian?
Informera mig!
Jag sätter allt mitt hopp till den frustande pöbel som understundom låter sig uppehållas i kabinettets gemenskap...
Precis som Dante berättar i sin komedi, kommer de likgiltiga att straffas i helvetets vestibul, genom att för evigt jaga den blanka fanan, och de jagande kommer i sin tur att jagas av "getingar, flugor och larver".
Det ovanstående är en påminnelse som med all önskvärd tydlighet illustrerar det förakt som rättfärdigt drabbar den som genom att försegla sin mun visar sitt ointresse och sin högfärd.

För egen del har jag, i egenskap av svårmodig, njutit en förrätt bestående av den store poeten Kris Kristoffersons sagolika tolkningar av borttappad kärlek, vilka ofta är så inlevelsefulla och vackra att jag numer förbannar mitt arma liv att jag aldrig fått uppleva denna rosenskimrande ångest.
Förrätten sköljdes ned med Rom, men inte på ett simpelt och smutsigt russträvande vis, utan på ett gentilt, ödmjukt och framförallt insiktsfullt vis, medan jag konstaterande att den vuxne mannens tårar är en liten aning saltare och besitter en oändligt mycket större kropp än den juveniles. - Detta är tyvärr ett oomkullrunkeligt faktum som dock är förbehållet den känslomässigt närvarande...
Således innebär oförmågan att uppskatta den nordamerikanske skalden en bekännelse av egen omänsklighet.

Gränsen för tjat tangeras.

Mitt upplyftande äventyr i fotpinnarnas glamourösa värld fortsätter och ikväll hade turen kommit till det kritiska momentet att foga samman bitarna av fotpinne medelst svets.
En vän påminde mig häromdagen om att slipa ur ordentligt så att fogen blir tillräckligt stark, det gjorde jag naturligtvis eftersom jag absolut inte vill ramla av när jag kör omkring med min motorcykel.
Även bromsprylarna fick sig en liten mängd kärlek och enligt mina beräkningar kommer det att fungera finfint.

Svarfning.

Den tjugofemte November tjugohundratretton.
Det är en bister afton och jag hålls vid min svarfstol. Jag förvaltar mitt uppdrag att tillverka fotstöd och bromsdetaljer till min motorcykel.
Att bromsens funktion på en dylik tingest är av yttersta vikt är uppenbart och det framgår dessutom med all önskvärd tydlighet av §42:mom 2. i den mycket tongivande skriften, Kungliga Majestätets förordningar om automobiltrafik jämte Kungliga automobilklubbens trafikreglemente för stad och landsbygd.

"För motorcykel, varom här är fråga, gäller dessutom, att den skall vara försedd med minst en snabbt och säkert verkande broms."

Min förhoppning är naturligtvis att frukten av mitt arbete kommer att vara just "snabb och säkert verkande".
För övrigt är det snart dags att såga ut "pedaler" och grejer ur en sex millimeter tjock rostfri plåt. Det kommer sannolikt att bli både avkopplande och mycket intressant.

God afton.

Brydsamhet i drömfabriken...

Att utrusta ett strutmotorförsett komfortchassie med så kallade "mid-controls" är inte swinenkelt då varken placering eller utformning är självklart. Visserligen finns mid-controls som original men då den fabriksmonterade optionen är förkastlig ur såväl estetisk som praktisk mening måste problemet lösas på annan väg.
Avsaknaden av både inre och yttre transmissionsskydd gör originalmontering på transsidan omöjlig, och på registersidan sitter original fotpinne och broms monterat i en enorm plåt som i det närmaste definierar uttrycket "amerikanskt bondsmide". Original fotpinnar kommer jag trots allt att använda, dock med ett par smärre modifieringar.

Att värma och böja rundjärn och fiffla ihop en egen bromspedal får bli den inledande handlingen i hopp om att komma till rätta med problemet. Växelspakens placering och dess funktion måste jag dock fundera lite på. - Funderingar passar dessutom ypperligt nu då ryggjäveln bestämt sig för att både upphöra att fungera och att bjussa på en betydligt intensivare smärta än vanligt.
Menmen, skit ska skit ha brukar man säga och vem är jag att söka hindra gamla ordstäv från att vinna laga kraft?

Tvivlens Fredag.

Än en gång har fredagens afton lagt sitt tageltäcke över den svenska allmogens huttrande kropp och till det gör sitt yttersta för att vagga den till sömns. Sannolikt kommer maran att ha fullt upp under natten då många själar ska plågas och tvingas lida helvetets alla tänkbara kval...
Så vad kommer då den uppgivna och egendomslösa massan att smutta på under sin väntan på den efterlängtade medvetslösheten?

Då min egen inspiration och konstruktivitet har lämnat mig med ett stort hål i själen vankar jag tvehågset av och an i min enkla boning. En naturlig följd av detta blir att jag nu står inför ett ödesdigert val. Antingen så söker jag återigen inspirationen och den okonstlade passionen för metall i ett rus så kraftfullt att forna tiders rallare kommer att framstå som erfarna godtemplare, eller så låter jag mitt armod krossa mig totalt och därmed förvandla mig till en mänsklig spillra, vari endast det äkta och påtagligt goda finns att återfinna, och därav söka bygga en ny, grandiös betvingare av det egna psyket. Att, så att säga, återinföra den tidigare världsordningen.
Valet är inte lätt, men att det är nödvändigt är ett oomkullrunkeligt faktum...

Gentilt.

Misstankarna besannas.

Efter en visit på psykets beroendeavdelning konstaterar jag kallt att knark är allt annat än ofarligt, dessutom låter jag mig imponeras över att man hunnit dra ner sig nåt så alldeles makalöst innan man ens blivit giftasmogen...
Jag vet inte om jag ska tolka detta som ett exempel på praktisk socialdarwinism eller bara ett varningens exempel på mänskligt förfall i allmänhet?
Tragiken är i alla fall påtaglig.

Tur att det åtminstone är fredag, och att Led Zeppelin kommer att spela den makalöst trevliga "Rock n' roll" för mig på vägen hem.