Bacchus kallar de sina.

Efter något som kom att gå till historien som en av tidernas hittills mest vämjeliga dag, har fredagskvällen återigen lagt sitt dun att ruva det snötäckta landskapet.
Att jag som trivial ofrälse, kan åtnjuta den gudomliga känsla av pur lycka som den makalöst gentila fredagen skänker, är en gåva jag mottar med stor entusiasm.

När man trampar på livets knöliga stig, i ständig kamp mot allsköns vedermödor, kan det tyckas självklart att man emellanåt finner sig själv verksam med fantasier om att byta denna väg mot en veritabel Unter den Linden som leder raka vägen mot Bacchi buller och tumult.
Detta vägval kräver naturligtvis en smula eftertanke och är inte på något sätt självklart...
Att den världsbild ett nyktert leverne resulterar i kan vara outhärdlig vet naturligtvis den medvetne redan, men att lyss till Den Ondes försök att locka oss rakt ned i dryckenskapens fruktansvärda avgrundshål kan vara betydligt värre. Att båda sidorna av samma mynt kan vara precis lika groteska är läxan att lära.

Tyngd av nyvunnen och därtill kristallklar upplysthet kommer jag att högtidlighålla denna aftons groggstund högre än jag någonsin gjort tidigare. Att med brännvinets hjälp söka skingra de moln som håller himmelen i sitt järngrepp, och att återigen få sikta månen beslöja snötäckt skog och äng med sitt gnistrande silver.
Jag startar min resa till tonerna av Jalovina och Pommac.

Jaja, nog om det dagliga.
Så, vad tarvar då den döende pöbelns nariga strupar för att återigen kunna lovsjunga sitt armod?