Inte guld, rökelse och myrra men väldigt nära.

Idag när jag skulle hämta vår förstfödde stötte jag på min vän Kyrkoherden, han var stressad men tog sig ändå tid att växla några ord och att överlämna en present?
Efter att han hastat vidare funderade jag på varför jag fått presenten, men när vi senare talades vid i telefon så framgick det att presenten var som tack för hjälpen med backslaget. Jag tycker visserligen att presenten var en smula överdådig i förhållande till vad jag faktiskt gjort, men det gör mig inte på något sätt mindre glad eller tacksam. Det här var precis vad jag behövde efter det att jag haft ett fyradagars kärleksgnabb med min förbannade Triumph.
Mina tankar kommer därför att vara hos oljekylaren snarare än hos Trajjan när jag njuter punsch och cigarr under midsommarhelgen. När jag kommer hem så ska jag dessutom berätta för trajjan vad jag gjort under helgen - bara för att såra den.

Mitt fullständigt tillintetgjorda psyke repade sig en smula av det faktum att jag fick ett så storartat tack för något som, i min värld, inte varit något exceptionellt.
Om sanningen ska fram så blev jag faktiskt så pass upplivad av omtänksamheten att jag passade på att fira genom att åka till Länna och hämta min strut...