I efterdyningarna av en åldrande mans vattenkastning. Del 4.

Efter att helt apropå påmint sig om den där natten på Grand Hotel Plaza i Rom hade han ådragit sig ett leende som inte alls ville lämna det av väder och vind fårade ansiktet.
Han reste sig från bron på ett sätt som gemene man alldeles säkert skulle uppfatta som mycket representativt för en man i hans ålder, det tog sin tid och han förbannade både sina dåliga knän och sin eländiga rygg, som för dryga fyrtio år sedan hade förärat honom med att packa ihop fullständigt.

Det var närmare bestämt 1968 som han hade legat som ett vrak på golvet i sitt hemman. Det hade onekligen varit ett rent helvete med den enda uppsidan att han läst varenda ord i varenda tidning han kunnat lägga vantarna på.
I och med det hade en hel del saker av samhällsomvälvande karaktär etsat sig fast i hans minne.

Kårhusockupationen i Stockholm som en del av den så kallade "Majrevolten", tillsammans med i princip allt som hände i efterdyningarna av den kinesiska Kulturrevolutionen, utgjorde en del av dessa minnen. Han hade redan då fascinerats av det faktum att människor har så extremt olika uppfattning om hur man ska driva ett samhälle och hur man ska förhålla sig till vad man anser vara problem i samhället - saker som i sin tur är subjekt för en högst personlig tolkning...
Konkreta bevis på detta hade varit saker som att den obotlige drogromantikern Sture Johannesson mottagits med öppna armar av den dåtida socilistiska gräsrotsrörelsen.
Att en människa som Johannesson överhuvudtaget fick något som helst gehör för sina galenskaper, iform av både konst och viss agitation, hade Boré antagit berodde på att flertalet av de dåtida socialistiska gräsrötterna varit av samma människotyp som Johannesson själv. - Dvs den mest urlakade och livsodugliga formen av mänsklig massa.

Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien hade förvånat honom. Enligt hans egen logik hade Brezjnevs replik på det tjeckiska försöket att närma sig ett värdigt samhälle varit ett utomordentlig gott exempel på den hänsynslösa kominterns agenda. Naturligtvis hade han själv varit övertygad om agendan men han trodde inte att Brezjnev ville skylta för omvärlden med vilka medel han "samarbetade" med Sovjetunionens satellitstater. Han hade antingen varit fel ute i sin övertygelse eller så hade Kreml tagit några förhastade beslut angående hur man skulle tackla tjeckernas, som man uttryckte sig, fjärrmande från Sovjet.
Det senare förefaller osannolikt då Sovjetunionen,i och med Bratislavadeklarationen i Augusti 1968, deklarerade sin avsikt att ingripa om något land inom Wazawapakten avsåg att införa flerpartisystem. Efter Bratislavadeklarationen fick satelliterna vackert vänja sig vid att leva under Brezjnevdoktrinen.
Såhär i efterhand, och med facit över kommunismens härjningar i hand, skämdes han nu betydligt mindre över sin tidigare något  okonventionella syn på socialismens företrädare, än vad han gjort när det begav sig.

Han var framme vid postlådan och kunde inte låta bli att skratta högt när han slogs av tanken att 1968 också var det år då Erlanders gunstling, den gravt nikotinberoende Olof Palme, förlorade sin vansinnigt vackra titel som ecklesiastikminister.
Ecklesiastikminister. - Det var grejjer det!
Det var på den tiden man hade för avsikt att lära ut såväl kunskap som sunt förnuft och sedlighet i skolan, nuförtiden verkade det mest handla om data, lärarmisshandel och värnandet om den personliga integriteten i skolan. Personlig integritet som i sin tur verkade vara likställt med mänskliga rättigheter som att bära keps i matsalen, leka med telefonen under lektionstid eller huruvida man fick vara maskerad i skolan eller inte...

Han öppnade postlådan för att omedelbart konstatera det uppenbara.
Lådan var tom. Morgontidningen lyste med sin frånvaro.
Han kände att pulsen steg en smula, han hade lovat Ljuset i hans liv att "inte brusa upp så förbannat för minsta lilla" så han gjorde en kraftansträngning i syfte att behålla sitt karaktäristiska lugn...
Han hade varken sett eller hört nån tidningsbil, kunde den kanske vara sen idag? Eller hade den redan åkt förbi hans låda utan att lägga i någon tidning, utan att han noterat det?
Det var var inte kallt ute så han bestämde sig för att sätta sig mot den vanskapta lärken som stod mitt emot postlådan på andra sidan landsvägen och vänta ett slag. - Kanske skulle tidningsbilen komma strax?

Efter tjugo minuter och två stopp Greve Hamiltons blandning började han bli otålig och den inte helt angenäma känslan av aggression  gjorde sig påmind.
OM nu morgonens tidning skulle utebli så skulle det vara tredje gången på bara en månad.
"Det är tamigfaan helt makalöst!" sa han för sig själv medan han bryskt reste sig och började gå nedför slänten och vidare ut på vägen.
Att anrika Upsala Nya Tidning inte kunde hålla sig med en kvalitativ distrubutionskedja föreföll löjeväckande och han hade för avsikt att, så fort han kom i närheten av en telefon, deklarera det för redaktionschefen i samband med att han på stående fot avslutade sin prenumeration efter fyrtiofem år.

När han, något ansträngd, kom tillbaks till huset smög han raka spåret in för att ringa redaktionschefen på UNT. På vägen in fick han av en händelse syn på den vita tygpåsen med tidningens namn tryckt i svarta bokstäver, han hade fått den som en gåva när tidningen hade haft något jubileum för länge sedan, den utmärkte sig tydligt genom det karaktäristiska typsnittet.
Väl inne i köket tog han den nya bärbara telefonen, som efter att Televerket hade infört nån slags "digitalisering" tvingats ersätta den vackert blanksvarta och något mer stationära Kobran, och gick ut på bron igen. På vägen genom hallen rev han åt sig den vita tygpåsen - "Ska fan göra reklam för bladnegrer. Nej den blir lagom att tända i tunnan med!" tänkte han när han satte sig ned på bron med påsen bredvid sig.

Eftersom telefonkataloger inte längre var i ropet hade han under senare tid nödgats lära sig att använda nummerupplysningen för att få tag i de nummer han tidigare slagit upp i katalogen. - Gentemot Ljuset i hans liv höll han han en skeptisk fasad mot alltihop men han tyckte onekligen att det var ganska smidigt att bara behöva ringa ett nummer för sedan bli kopplad till den man ville prata med, det påminnde honom om förr i tiden, han saknade förr i tiden...

Efter minst tjugo signaler rasslade det till i andra änden.
-Hallå! sa en anonym röst.
-Ja, god morgon, mitt namn är Lester Boré. Vart har jag kommit förresten?
-UNT´s redaktion, vad vill du? sa den anonyme
-Jag vill avsluta min prenumeration.
-Öhh, jaha...? Då har du nog ringt fel.
-Hade jag inte kommit till UNT´s redaktion?
-Jo.
-Dåså, kan ni tillse att min prenumeration avslutas?
-Asså, vi håller inte på med sånt... Du får ringa till prenumerationsavdelningen.
-Jaha? Vilket nummer når jag dom på då?
-Hörrudu, jag har ingen aning, prova nummerupplysningen eller ring tryckeriet, dom sitter där.
-Då provar jag det, tack så mycket, adjö! sa han.
-Aa, tja! sa den anonyme.

När samtalet avslutats var han om inte i chock så åtminstone en smula ur balans. - Bemötandet från redaktionens representant hade inte på något sätt minskat hans vilja att avsluta sina affärer med tidningen. Dessutom ågrade han att han avslutat med att säga tack så mycket, det kändes som om han lagt en filt av lanlig dumhet över den sedan tidigare brinnande ilskan...
Nu när han tänkte på saken så föreföll det konstigt att han inte avslutat det tidigare, UNT var ju liberal och redan där skiljde dom sig åt ganska ordentligt.

Nästa försök gick obetydligt bättre än det första. Han möttes av en nasal röst som enligt utsago tillhörde "Nettan", Nettan lät att vara kring de tjugo och var väldigt intresserad av varför han ville avsluta sitt kontrakt med tidningen?
Han berättade med all önskvärd tydlighet om det oacceptabla i att bomma tre tidningar, dvs tio procent, på en månad.
Hon replikerade med ett antal olika försök att bagatellisera saken, anledningar som att åkardrängen skulle ha försovit sig, varit ny på jobbet, varit stressad osv osv.
Han märkte att han, mer eller mindre omedvetet, fnös åt hennes kamp att behålla honom som en del av tidningens inkomstkälla. När hon sen sökte blidka honom med att det ju inte var hela världen om man inte fick sin tidning en morgon, eftersom man ju kunde läsa den "på nätet", insåg han att han talade med en imbecill och avslutade samtalet.

Något senare stod han med den nuystoppade snuggan i munnen och tittade på lågorna från den brinnande tygpåsen som slickade insidan på det gamla stålfatet han valt som skådeplats för sitt ytterst symboliska ritualmord.
Den tidigare så påtagliga känslan av motgång hade nu förvandlats till den betydligt mer ovanliga känslan av välmående.
Han tände snuggan, tog ett djupt bloss och tittade österut - solen stod redan ganska högt, han gissade att klockan var straxt efter sju.