Idag kom jag att tänka på en båt jag har... Den är gammal, helt handgjord och väldigt fin. Visst, det syns att den har varit med ett tag och skulle kanske behöva en liten renovering, men vafan... Dessutom är den döpt efter ett av tillverkarens barn som dog, vilket gör den ännu mer genuin.
När båten byggdes, så hade gubben som byggde den i bakhuvudet att hans första barnbarn skulle få den när det blev dax.
En massa år senare ståtar den nu i stora salen hemma hos familjen Boré.
När jag stod och kollade på båten så kom jag att tänka på berättelser jag hört från folk ur generationen före mig, 40-talister och generationen före dom, 10-talister. Nämligen historier om att dom som barn fick någonting i present eller liknande, som kom att få ett otroligt högt känslomässigt värde för dom. Det kan ha varit allt från en fällkniv till en leksaksbil i plåt eller en docka...
Förekommer det fortfarande i dagens extremt värdelösa konsumtionssamhälle, att barn får känslomässiga band till saker? Alltså den typen av band som håller över en lång tid och där dom håller koll på prylen efter att den har lämnat deras ägo.
För att konkretisera vad jag menar kommer ett exempel från en polares farsa.(40-talist)
När han var liten så fick han en fällkniv av nån nära släkting. - Jag minns inte vem, men det är oviktigt.
Den fällkniven var nåt av det finaste han någonsin fått och det var en enormt stor händelse som gjorde hela hans sommarlov, både det året och flera år efter det. När han långt senare fick moped, så gav hans mamma kniven till hans kusin, som antagligen var yngre än honom...
Anledningen till fällknivens popularitet berodde säkert på att det kanske inte blev så värst mycket presenter, förmodligen pga att det inte fanns stålar till att köpa allt man ville till barnen.
Detta är bara ett exempel, dom flesta som är 50+ har liknande historier, medan dom flesta jag känner som är födda på 70-talet och senare, inte har nåt minne av nån grej som är sådär riktigt speciell. (Självklart finns det undantag även i detta resonemang...)
Min fundering blir ju således enl följande. - Är det så för att 70-talister och senare generationer är bortskämda när det kommer till leksaker, pga att deras föräldrar inte ville att barnen skulle uppleva samma leksaksmässiga armod som dom själva? Eller beror det på att det ligger i tiden att köpa leksaker o dyl. bara för köpandets skull, utan hänsyn till vad ungarna egentligen vill? Eller är det kanske så att barn nuförtiden inte hinner binda sig till någon särskild sak eftersom inflödet är mer eller mindre konstant?
Detta är ju naturligtvis inte barnens fel.
Båten är iofs ingen leksak, men den har ett stort känslomässigt värde för mig och jag vet att den hade det för generationer före mig också. - Undra om mina barn kommer att uppskatta den lika mycket som jag? Sannolikt inte...tyvärr.
Hahaha! Efter att ha läst igenom det jag nyss skrev så inser jag att jag framstår som en smula bitter. Det ger jag ju naturligtvis faan i, eftersom det dels ligger i linje med min rådande självbild.att verka bitter, samt att det inte finns nån egentlig anledning att inta någon annan hållning till omvärlden.
