Regnet tycktes nästan vilja frysa i luften, och den lilla pojken inbillade sig att det kanske till och med skulle kunna komma en snöskvätt under natten.
Inne i den gamla disponentvillan rådde en, trots vädrets och årstidens försök att lägga sordin på aftonen, uppsluppen, om än lite nervös, stämning. - Ikväll skulle det nämligen ske! Den lilla pojken skulle, om allt gick vägen, upptas i den väldigt exklusiva skara av män som rakar sig med kniv.
Knivrakningen hade lockat pojken så länge han kunde minnas och han hade alltid känt att säkerhetsrakhyvlar, både gamla och modernare varianter, aldrig hade slagit an på den sträng av genuint fantomnostalgisk manlighet, som rakkniven så tvärsäkert slagit an när han, vid späd ålder, sett en för första gången. Han mindes den väl - Det var en Eskilstunakniv med svart bakelitfattning, och den var vacker som en brud.
Det fanns en mystisk paradox i den där sylvassa eggen och i det korpsvarta bakelitskaftet med sin säregna doft, dels antagandet om dess förmåga att utan problem kunna släcka spirande, unga liv, dels förhoppningen om fortsatt överlevnad och en skäggmässig Eriksgata genom resten av livet. Det fanns också ett antagande om att det bara var dom män som verkligen älskade livet; inklusive alla dom faror som eventuellt lurar bakom varje hörn, och som även om dom hade den djupaste respekt för honom, inte hade den minsta fruktan för den oberäknelige liemannen som förr eller senare skulle ta dom till dödens ofrånkomliga och för evigt varande vederkvickelse; som använde sig av denna dödsföraktande rakmetod. Som att deras öde redan var förutbestämt och alla eventuella risktaganden varken skulle göra från eller till i den farofyllda tivoliattraktion vi alla känner som livet.
Ett par dagar tidigare hade den lilla pojken låtit motta ett paket ända ifrån Nordamerika, paketet hade innehållit i princip allt man kan behöva för att sköta sin rakning på ett helt klanderfritt sätt, han hade till och med införskaffat ett alunstift om det som absolut inte fick hända ändå skulle komma att ske...
Efter att paketet var uppackat hade den lilla pojken spenderat dom efterföljande kvällarna med att otåligt vanka av och an i disponentvillans bottenplan, i väntan på den perfekta tidpunkten för att använda sin nya kniv, som han visste att om han vårdade den rätt, skulle den återgälda honom med villkorslös tillgivenhet och beskydd.
Under eftermiddagen hade den lilla pojken känt att det var nåt i luften, den där välbekanta magkänslan som signalerade att någonting stort skulle komma att hända hade varit närvarande ända sedan en stund före lunch och han hade anat varför...
Efter att dagen kommit till sin ände och den sedvanliga kvällsförplägnaden klarats av gick den lilla pojken och funderade över hur man förbereder sig inför en uppgift så storslagen som den kommande?
Han hade naturligtvis ingen att fråga eftersom dom rakknivsanvändande legenderna på intet sätt lät sin storhet få något som helst utrymme utanför den mest privata sfären och det var förmodligen heller inget dom pratade om, där dom satt invid stockeldarna i väntan på att milan skulle börja ge dom deras becksvarta lön. Dessutom utgjorde dom ju en mycket liten del av befolkningen och att försöka hitta på någon av dom innan man själv var en del av deras krets föreföll litet som att söka efter nålen i den berömda höstacken, så pojken lät det helt enkelt bero.
Eftersom den lille pojken från tid till annan led av en makalös övertygelse om nikotinets tillika brännvinets förmåga att bringa klara beslut ur det dunkla mänskliga inret, kunde han inte annat än att omfamna den självklara första tanken på att låta dessa två nyttoprodukter hjälpa honom på traven. Sagt och gjort, en Hoya de Nicaragua röktes och en lättgrogg gjord på kubansk rom och Coca Cola dracks.
Röken från cigarren rullade mot gommen likt en dansande älva och den internationellt erkända lättgroggen fick honom att omedvetet sträcka på sig lite och han kände att förberedelsen var väl vald, det smakade fantastiskt och han kunde inte låta bli att dra paralleller till den dödsdömdes sista måltid... Av någon anledning syntes hela uppgiften nu te sig i en helt annan dager. - Han såg fram emot det och kände sig stärkt av sin framtida status som en av dom få!
Väl inne i badrummet gjorde han en sista kontroll av alla nödvändiga artiklar, allt fanns där. Kniv, strigel, tvål, mugg, borste, handduk och naturligtvis alunstiftet. - OM nu det förbjudna skulle överraska honom...
Att allt fanns visste han redan då han kontrollerat allt minst två gånger tidigare men han ville hellre vara säker än ledsen.
Den varma duschen utfördes precis som vanligt och med handduken kring midjan stod han nu framför den vackert inramade väggspegeln, det fanns ingen återvändo längre.
Han fällde ut kniven, lät den finna sig bekvämt i sin hand och drog den fram och tillbaka ett femtiotal gånger på den inoljade och upphängda strigeln för att få det dödliga bettet i klingan som han så många gånger läst och hört talas om, kniven lades sedan att vila en stund innan den skulle få spela sin huvudroll i det kommande dramat.
Rakkoppen med det ljumna vattnet och rakborsten stod redan klart och väntade på att tvålen och borsten tillsammans skulle mobilisera det så nödvändiga raklöddret.
Han jobbade snabbt och lystet, som om det var bråttom, han påminde sig själv gång på gång om att ta det lugnt men kroppen tycktes inte lyssna på hjärnans förmaningar. Nu var löddret applicerat och stundens allvar kröp ikapp honom, en våg av illamående sköljde helt oväntat över honom som en olustig motreaktion på den tidigare sturskhet han känt. Den lilla pojken skakade av sig olustkänslan med gott resultat och återigen lät han kniven lägga sig tillrätta i hans hand.
Han började rakningen som traditionen bjuder, med polisongerna. Den sylvassa kniven gled lätt mot hans spänstiga hud, nervositeten avtog och för ett ögonblick kändes det som om han aldrig gjort annat.
Kinderna avklarades med bestämd om än en smula försiktig hand, och så långt var ju den lilla pojken faktiskt en del av den skara han beundrat så länge, det enda som skulle kunna pulvrisera hans dröm nu var om nåt skulle gå fruktansvärt snett vid det avslutande och inte minst avgörande rakningsmomentet - halsen.
Kniven sköljdes av och tankarna strömmade genom den lilla pojkens huvud, vad skulle egentligen hända om han glimsade rakt över strupen? Skulle han hinna med att tala om för sin familj att han älskade dom eller skulle han bara segna ner och dö - utan att kanske ens hinna tänka på hur vackert det trots allt är, att dö för konsten?
Kniven lades an mot halsens framsida, rakt nedanför hakan, och den lilla pojken tog ett djupt andetag och drog den nedåt...
Ingen plötslig död, inget blod, ingen andnöd, allt gick som en dans, glad och lättad rakade han färdigt halsen och sköljde av ansiktet, mycket noga och med isande kallt vatten, innan han omtöcknad satte sig på toalettlocket. Efter att han suttit ned en stund, han visste ärligt talat inte om han suttit en minut eller en kvart, reste han sig upp och medan han klädde sig noterade han att det ansikte han såg i den stora spegeln med den vita ramen, var ett ansikte som log brett och han visste varför - den leende lilla pojken i spegeln var numer en del av dom knivrakandes skara.
En del av den lilla pojkens, bland kvinnorna så åtråvärda, pojkaktighet försvann den där Oktoberkvällen framför spegeln, men hålet efter pojkaktigheten hade omedelbart fyllts av något som styrt hans liv ännu litet närmare det sanna och genuint äkta i livet.
Efter att han konstaterat det ovanstående trodde han sig veta att det skulle dröja innan han behövde vara orolig igen, ty ödet hade tydligen ett gott öga till honom...
Dessutom hade det oomkullrunkeliga faktum att han överlevt detta stålbad, gjort honom på ett mycket angenämt humör, vilket han hoppades skulle resultera i en alldeles extra gentil nattsömn.
 |
| Den tidigare luffarstilen. |
 |
| Det nödvändigaste. |
 |
| En värdig avslutning. |
 |
| En barnrumpa är som ett rivjärn i jämförelse med den lilla pojkens kinder... |
