En epistel från den tid som flytt.

Häromdagen mottog jag ett ett dokument från en bloggläsare och tillika mycket dödsföraktande motorman, nämligen Hans-Tommy Jansson från Hans-Tommys Motorshow!
Han gladdes över att några av läsarna hade minne nog att komma ihåg te.x. "Barnens dag" i Stöde.
I och med vår korrespondens passade Hans-Tommy på att skicka över lite fotografier från tiden då det begav sig på riktigt.
Jag bjuder er således lite tvättäkta, dokumentära skildringar från motorcirkusens guldålder.
Varsågoda!

Hans-Tommy.
Stort tack för bilderna och övrig information! :)

Alla andra:
Låt nu Hans-Tommys tilltag bli ett i raden av många publicerade "läsarhistorier" och tillsänd mig edra verser från svunna tider.

Stöde Barnens dag 1967 el. 1968.

Inte Lars Winnerbäck direkt.

Hahaha!
Igår när jag stod i mitt garage och plockade lite med rovan till min Trajja, så omhuldades jag plötsligt av tonerna från Svarta Rudolf med text av Erik Axel Karlfeldt och musik av Robert Norrby. I just det här fallet så framfördes melodin av Harry Brandelius men det är inte viktigt.
Konstigt nog hade jag glömt bort texten och det som slog mig var att den visan är nog det mest befriande jag har hört på länge. Den är, med dagens mått mätt, så fruktansvärt politiskt inkorrekt att den förefaller orimligt att inte Statsmakten har förbjudit innehav och distribution av denna fantastiskt svängiga och muntra bit.
Jag menar, hur skulle det låta om folk gick och trallade på den här typen av bitar, mitt i det "solidariska" Konungariket Sverige? Om man råkade smyga förbi Sveavägen 68, nynnandes på den ansedde Nobelpristagarens alster, så blev man sannolikt lynchad av en blodtörstande hord, bestående av representanter från solidaritetens och jämställdhetens förkämpar.
Hursomhelst...
I  just det här fallet så var det kanske inte bättre förr i världen, men det var i alla fall jävligt mycket roligare och jävligt mycket lättare att inte bli medvetet feltolkad. Feltolkad bara för att nån fantasilös jävel med för mycket skattefinansierad fritid, promt måste ha nåt att gnälla på för att inte folk ska få upp ögonen för att personen i fråga är helt oduglig, och inte har någon som helst funktion att fylla i ett modernt samhälle som hur mycket man än önskar, inte är i behov av någon form av klasskamp. - Det spelar ingen roll hur mycket Bakunin, Marx och Engels man än har läst i dom rödvinsfärgade studiecirklarna, medan man ystert har blandat den "rättvisa" litteraturen med medhavt hasch efter smak och behag, så är klasskampen helt överflödig.

Nu var det inte min avsikt att brusa upp över samhällets parasiter. - Som f.ö. är representerade även i det mörkblåa politiska lägret, såväl som i det röda, det grönrosa och det svarta. - Utan jag skulle ju orera om Karlfeldt och Rudolf.
Undrar förresten om Hjalmar Branting var lika PK som dom nuvarande, totalt verklighetsfrånvända plantskolepolitikerna är?

Jo, Rudolf är ju uppenbart en s.k. globetrotter som inte verkar vara bang på det motsatta könet, ålderskriterierna kommer också ganska långt ner på listan som det verkar...

Jag bifogar texten till den ovan nämnda visan så att ni kan friska upp minnet lite, även om jag är medveten om att ni kan den utantill.
Slutligen.
Tack! Erik Axel Karlfeldt. Om det hade funnits ett Borés litteraturpris så hade du fått det också - Postumt iofs, men ändå....
Jag skulle kunna sätta en skaplig slant på att den gode Karlfeldt inte tackade nej till en Grosshandlare om det skulle komma på tal.
Jaja, här kommer texten iaf.

Se, Svarta Rudolf dansar
och böjer sin nacke och ler.
Han tänker på stormande nätter
i Amsterdams glädjekvarter.
Han drömmer om flickornas kransar
och svävande bruna ben
på stranden av blåa slätter
vid Samoamånens sken.

Han böjer sin nacke och blundar
i flygande roslagsvals.
Så höll han i smäktande lundar
sin arm kring chilenskans hals;
så böjde han krullig hjässa
en afton i negerbyn
mot trettonårig prinsessa
med eldsken på ebenholtshyn.

Så dansa de svajiga karlar
på Malagas vinstänkta redd.
Den vitröda tösen bävar,
bedårad, förlorad, förledd.
Hon ler i den väldiges nävar
åt allt vad han tog och gav,
hon suckar, och vinden svarar
från Ålands jäsande hav.

Man undrar ju om han söp ihop med
Albert Engström?

Glorious evening!

Det blev tyvärr ingen Folkgrogg igår eftersom Grappon inte längre fanns kvar i isskåpet.
Idag tog jag nya tag och trippade ut i garaget för att påbörja den extremt nödvändiga städningen där, som vanligt när det handlar om garagestädning för min del så blev det lite städa och mycket plocka med sånt man hittar när man städar garage...
Bland annat så hittade jag en jävligt schucker kaffebryggare för fordonsbruk. - Helt oanvänd!
Jag skulle kunna drista mig till att gissa att kaffebryggaren har köpts nångång under slutet på 70-talet, kanske vid ett stopp på ett av Esso´s Motorhotell. Syftet med köpet var troligtvis att kunna njuta en kopp nybryggt istället för pissljummet ur ståltermosen under en av många färder till Skåne.
Nu blev det uppenbarligen inte så, utan bryggaren föll i glömska, alternativt försvann under en längre tid tills den fann ett nytt kärleksfullt hem hos Familjen Boré. Den lever numer ett ganska stilla liv men det verkar som att den trivs.Den har ju kompisar OM den nu skulle vilja socialisera med någon, bl a. en gammal gasmask, en Bambino och en Michelingubbe.
Just det! Den har en riktigt juste färg också. Jag började nästan fundera på om det kan vara bytlånematerial?

Nu ska jag tjata lite mer om min nya fascination för cigarrer igen.
Köpte en plastlåda med lock hos Classe idag, hygrometer vet jag inte riktigt var jag ska tjacka...
Nu är det bara "Beadsen" kvar sen kan jag stolta med en s.k. Plastidor. (Fan va töntigt det låter!)
Medan jag städade/plockade så passade jag på att röka en Cohiba. Den var god, lite konstigt var att när jag närmade mig slutet så blev andetagen mellan blossen jävligt friska. - Lite mentholfeeling, fast på ett bra sätt.

Jag hann även med att lyssna på, bla Sonny Terry och Brownie McGhee. - Negerblues är i princip oslagbart (med en hel del undantag som bekräftar det.)
Munspel är så jävla flådigt, synd att man inte blev bortadopterad till en skitelak gubbe som tvingade en att lära sig spela munspel när man var liten...

Groggs befarade fetish för en, två, tre och fyrsträngade elektrifierade cigarrlådor har också fått en snabb överblick. - Det finns en del klockrena Deltabluesare kan jag torrt konstatera.
Halkade in på gamla legender i samma veva. - Leadbelly, vilken jävla pipa!

Läcker bryggare - En av alla features är att koppen är integrerad

Sonny & Brownie

Blymagen. - Han ser lite argledsen ut...

Inte ens kvinnoglasögon kan få den här snubben
att se töntig ut!

En annan kräver inte så mycket arbete.

Jävlar vad schuckert att, en Tisdagskväll som denna bara ligga på soffan och låta sin blekfeta lekamen få lite ro.
Det blir ju heller inte sämre av att "Deck of cards" alldeles nyss framfördes lite smäktande i bakgrunden. Den låten flirtar ju för övrigt lite med den så kallade "Amerikanska kåkfararreligiositeten" den typ av Gudstro som tilltalar mig en smula...
Det enda som grämer mig lite är att jag inte har hunnit invigningsröka mina två nya pipor som dök upp igår, enligt plan så skulle jag göra det idag men det sket sig så jag får väl se om morgondagen har lite piprökning i sitt sköte? Iofs så har jag ju haft kontroll före körning på dom idag och det är ju som alla förstår, A och O.

Jag kom att tänka på en riktig sköning häromdan. - Nat King Cole.
Inte nog med att han har (eller säger man hade?) ett fruktansvärt bra namn! Förresten, varför heter bara afroamerikaner King i andranamn?! Man kan dra fram en hel del justea grejer när det gäller Nat, te.x. så rökte han, enligt sägnen tre! paket KOOL Menthol om dagen. - Det är jävlar inte kattskit! Jag tvekar inte ett ögonblick på att han, utan att tveka rev upp en KOOL och drog den i ett skapligt tempo varje gång den godartade prostataförstoringen gjorde sig påmind om natten. Han var dessutom en hängiven kämpe mot den Amerikanska segregationen och en av medborgarrättsrörelsens förkämpar. Han hade också en helt oklanderlig frisyr, nästan sjukligt exakt. Men det viktigaste är ju naturligtvis att han sjöng fantastiskt fint.
Nat King  Cole dog i lungcancer den 15:e Februari 1965. 
Det som slog mig när jag satt och funderade på Nat var det roliga i att bedöma samtida, Svenska artister när man redan har Nat i huvudet som referens. Alltså när Nat King Cole radade upp succéer på ställen som Carnegie Hall så drog ju te.x Harry Brandelius förmodligen runt i folkparkerna och lirade schlagers som "Han hade seglat för om masten" och "Med en enkel tulipan" ihop med Calle Jularbo. Den jämförelsen är ju naturligtvis inte, vare sig relevant eller rättvis men den är lustig och man kan konstatera att "Det Svenska musikundret" inte direkt låg i pipen just då.
Ja jag vet att Jussi Björling säkert stod på - som Thor Modeén säger, Mettropolittan, och sjöng "Till havs" för full strupe, men det alléna räcker, enligt mig inte för att det ska klassas som en stor Svensk exportvara.

En annan intressant fundering är det här med artisters motsvarighet i andra länder, alltså, vem är te.x. USA´s motsvarighet till Östen Warnebring eller Englands motsvarighet till Trio Me´ Bumba? Alternativt, vem är Sveriges motsvarighet till Ray Charles? - Jag röstar självklart på Charlie Norman! Således borde ju Ella Fitxgerald´s Svenska motsvarighet vara Britta Borg?

Alla dessa funderingar och tvivelaktiga klargöranden tarvar en Mahognyfärgad lättgrogg! Det blir nog Grönstedts och Pommac... Ähhh lättgrogg, vilken ynnest att kunna smaska i sig, sittande i soffan, på stående fot, med eller utan huvudbonad, precis hur fan som helst. Men kom ihåg - Det heter Lättgrogg av en anledning, inte fokus på att bli vimsig nu, det får man bli på Lördag mha "Vanlig" grogg.

Just det! Kolla in piporna! ( Precis nu spelas Ricky Nelson, hans musik går ju under epitetet "femtiotalspappamusik"  - Tänk ett Amerikanskt femtiotalsvardagsrum där femtiotalspappan sitter i sin efter jobbet fåtölj och läser tidning och röker en rak pipa. All annan bakgrundsmusik till den scenen än Ricky Nelson är helt otänkbart och på gränsen till skrattretande,)
Snuggan är extremt tjänlig och blir en perfekt "sitta på trappan och dricka kaffe och lyssna på fåglarna när försommaren kommer smygande och det är sådär mysigt som det bara kan vara när körsbärsträden blommar och det är lite ljummet i luften" pipa.
Den raka Art Deco aluminiumpipan kommer att fungera mycket bra som ett instrument för att framhäva min enorma pondus och mitt världsvana sätt när jag smyger omkring på dom stora Europeiska galoppbanorna, såklart med ett antal avundsjuka blickar konstant riktade mot mig och min pipa.

Känner ni hur det bränner i näsroten?!

Ja jävlar, pöbeln är inte representerad precis.