Kulturgärning? - Utkast II...

Verksamhetsbeskrivning för Svenskt Spritgille.

Svenskt Spritgille ska, när medlemmarna fylkas, fokusera på att tillgodogöra sig den för tillfället aktuella spritsorten på alla dom sätt den traditionellt avnjutits under årens lopp. Om utrymme finns, skall även mer moderna varianter på den aktuella drycken utvärderas - dock under ordnade former.
Andemeningen i det ovanstående är att lika stor vikt läggs vid detaljerna runt själva drycken och drickandet, detaljer som kan utgöras av te.x rätt glas, rätt mat, rätt rökverk, rätt klockslag osv.

Självfallet skall hänsyn tas till lokala skillnader, likväl som till generationsskillnader. Det skall även ges utrymme till den experimentlusta och uppfinningsrikedom som i det närmaste definierar människan. detta måste naturligtvis ske inom ramen för gillets syfte - att använda sprit på ett korrekt och gemytligt sätt.

Begränsningar som avser inmundigad mängd eller annat som, av medlemmarna, kan upplevas som ett hinder för den eftersträvade utvärderingen, skall inte finnas annat än om gillets medlemmar har tagit beslut om detta i konsensus.

Beslut om vilken sprit som gillet skall hänge sig åt vid respektive gille kommer att beredas genom förslagsgivning. Vilket förslag som kommer att bli föremål för granskning vid nästföljande symposium kommer i slutet av varje gille att avgöras genom resonemang. Även dessa beslut skall tas i konsensus.
Ovanstående tillvägagångssätt är praxis gällande alla beslut som Svenskt Spritgille ska fatta. - Röstning eller andra metoder är inte aktuellt i och med att allt skall ske i konsensus.

Den spritsort som vid respektive tillfälle är representerad skall vara den allenarådande rusdrycken närvarande.- Om inte aktuell spritsort kräver sällskap av te.x pilsner eller, vid s.k. drinkblandning, annan spritsort.

Om det under ett gille skulle förekomma sprit som på ett eller annat sätt inte uppfyller rådande krav på laglighet, skall gillet naturligtvis hantera detta med den diskretion och fingertoppskänsla som situationen kräver och inte låta moraliska aspekter sätta käppar i hjulet för gillets egentliga uppdrag.

Gillet skall, vid dess sammansättning/utfyllnad av tomma stolar, ha som ambition att i mesta möjliga mån, blanda personer ur olika samhällsklasser, med olika bakgrund och med olika politiska idéer. - Allt för att få en så mångfacetterad grundförutsättning som möjligt inför dess uppdrag, samt att göra konsensusresonemangen mer intressanta.

Genusperspektiv/HBTQ problematik skall inte ges någon plats överhuvudtaget i Svenskt Spritgille.



Någonstans åt det hållet, men kom ihåg - det är bara ett utkast.

Salt och sött.

Så var det dags för den sedvanliga fredagsvickningen.- Swinigt rart!
Det är inte omöjligt att jag kommer att bli salongsberusad, vilket är en spännande detalj.

Kulturgärning? - Ett utkast...

Med anledning av mitt tidigare inlägg om ett eventuellt spritgille så har jag kommit fram till följande utkast.
Svenskt Spritgille skall verka för:

1.
Att säkerställa och uppmuntra till återväxt av människor som hänger sig åt att dricka, informera, och på andra relevanta sätt, jobba för att rädda utrotningshotade stark och lättspritdrycker som besitter ett stort kulturellt, nostalgiskt och/eller allmänbildande värde.

2.
Att på ett värdigt sätt bekämpa den globala nykterhetsrörelsen och det utbredda otraditionella slentriandrickandet.

3.
Att genom folkbildning påverka nationen mot en större förståelse och en större respekt för Systembolagets nödvändiga monopol.

4.
Att arbeta för alkoholens ställning som det allenarådande rusmedlet.

5.
Att uppmuntra bildandet av lokala gillen och gillen med inriktning på lokalproducerad sprit som uppfyller kriterierna under punkt 1.

Sannerligen kommer fler punkter och inte minst förhållningsregler att tillkomma - och ska jag vara ärlig så tycker jag att utkastet känns alldeles för ungdomligt, och har en fräschör som som inte riktigt ger den tyngd åt stadgarna som jag vill göra gällande.
Det kanske vore sunt att remittera alltsammans ett varv till...?

Internationell Playboy.

Om jag hade förstått vilka fördelar man har som internationell Playboy skulle jag aldrig ha hoppat av lekis för att börja köra spannmål  med en treaxlad Scania 76:a bulkbil. Då hade jag såklart hängett mig åt att ta ut vägen till ett liv i sus och dus istället. Ett liv där alla dom stora modehusens schuckra manekänger ville sätta efter mig likt ett utvilat hundspann. Ett liv där sången ekade mellan väggarna, likväl i  Monte Carlos casino som i dom överdådiga motorkryssarna i Saint Tropez. Ett liv där vinet bildade blodröda floder som förföriskt letade sig nedför gatorna, i alla dom huvudstäder en internationell Playboy rör sig i. - Såklart med ödmjuk världsvana och uppsluppen charm, precis som det anstår en riktig gentleman.

Menmen... När man vårterminen i lekis, satt i kuddrummet och, på ett i det närmaste klaustrofobiskt vis, inte ville annat än att ge sig ut i världen och pröva lyckan, kunde man ju inte ens i sin vildaste fantasi föreställa sig att livet som internationell Playboy - ett uttryck som för övrigt var helt okänt vid den tidpunkten - skulle vara bättre än att börja sin yrkesverksamma bana bland tavringarna på Kiviks marknad, en idé som för tillfället upplevdes som ypperlig och var det självklara steget ut i det lockande vuxenlivet.

Istället för att, naturligtvis efter avslutad fruktstund, ta min ränsel och i maklig takt -jag var ju faktiskt fri nu och behövde således inte stressa- promenera mot kiosken för att köpa en ask Carmencita och en ask säkerhetständstickor, skulle jag ju ha stannat där jag var och bidat min tid. Om så hade skett, hade jag kanske en månad senare suttit med en makalöst vacker pärlplatta, istället för att vara den vars uppgift var att tillse att dom ryska kraftkarlarna inte slog ihjäl varandra efter att dryckenskapsdjävulen flugit i dom.

Om jag bara hade lagt band på mig den där eftermiddagen i Mars, så hade jag kanske på min 20-års dag suttit  i baren på Hilton i Los Angeles, och inte i en tivolivagn med en Dödskalleapa och en positivhalare som enda sällskap. - Positivhalaren var i och för sig inte särskilt mycket till sällskap eftersom han var dipsoman och dessutom hade en förkärlek till det, ur vallmon sprungna och efter Morfeus namngivna rusmedlet. - Detta pga att han, medan han varit en smula rusig på ett Lundaspex, låtit en obskyr fotograf ta en bild av hans mellangård, en bild som sedemera kom att täcka löpsedeln på Aftonbladet och det blev adjöss med både studier och fästmö, och den dåvarande biskopen i Lunds stift tvingade honom till och med att byta namn, så att hans ok var tungt är ju i det närmaste absolut.

Att man lockades att leva det liv som dom seniga skärsliparna, med sitt korpsvarta hår och med ansikten som bar tydliga spår av väder och vind, som under årets vår och sommarmånader kom till vårt hemman och på sina ombyggda cyklar slipade allt ifrån saxar till slåtterskär, är ju såhär i efterhand en gåta. - Nu när man vet att alternativet till det liv som upplevts, hade varit ett liv i Gudabenådat överflöd bland den otvivelaktiga societeten. - Ett liv som internationell Playboy med andra ord...



Att leva inuti sitt eget huvud, och att endast där kunna fullborda allt som annorstädes är ouppnåeligt, borde kunna klassas som ett liv i nåd och i omänskligt överdåd. Ändå, och trots att den tidigare så omhuldande verkligheten rämnar framför dess ögon likt Jerikos murar,  tvivlar den friske på den sjukes logik.
Att en mental sommarängs prunkande grönska skulle vara bättre än dess svedjebrända  motsats behöver inte på något vis vara med verkligheten överensstämmande. - Att det understundom är simplare att, i ljuvlig grönska, lägga sig ned och glömma bort det allvar som stundar, än att stå mitt i svedjelandet och frammana dom ansträngningar som krävs för att göra en skillnad, det är ett oomkullrunkeligt faktum. Men att det skulle vara bättre vill jag tillbakavisa.

Att vara rädd om sig.

Under den gångna dagen har jag funderat på fenomenet organdonation.
Organdonation är ju en fråga som dom flesta har en klar åsikt om, åsikterna är i och för sig väldigt spridda men ändå...
Min uppfattning om organdonation är som följer. (Nedanstående  kommer naturligtvis att instiftas i Monarkin Enberga när det blir dags för det.)

Alltså...
Alla, som inte specifikt har uttryckt att dom verkligen vill att deras organ ska ruttna bort eller eldas upp, borde vara självklara donatorobjekt om deras frånfälle skulle ske i en tid då deras organ fortfarande är användbara.
Dom människor som specifikt har uttryckt att dom verkligen vill att deras organ ska ruttna bort eller eldas upp, borde således per automatik, stå utanför den skara godhjärtade och ädla människor som gärna ger en annan människa livet tillbaks när deras eget jordeliv är över, och ska naturligtvis inte heller vara berättigade till att motta organ.
För mig är det självklart. - Om man är inte vill ge borde man ju rakryggat kunna ta konsekvenserna av det beslutet också.

Jag antar att den här typen av eget ansvar inte är aktuellt  i vårt "gratis allt till alla" samhälle, eftersom det säkert skulle klassas som oetiskt att vägra ge en sjuk människa ett organ den behöver - Även om vederbörande är så pass egoistisk och snål, att den hellre eldar upp sina egna grejer än att den låter någon annan få glädje av dom, och dessutom har gjort sig besväret att dokumentera sin snålhet...

En mkt avancerad pump.

OBS! Viktig samhällsinformation.

Jag vill bara göra den lystne bloggläsaren uppmärksam på att det numer finns en ny blogg i listan till höger.
Arnolds Custom Art är en plats där bloggägaren, genom att kombinera bild och text, förevisar och sprider motivlackeringens oskrivna gospel.
Att bloggägaren i fråga dessutom är min advokat, gör ju bara att min marknadsföring av hans blogg blir än mer självklar.

Jag tar mig friheten att förevisa ett axplock ur hans ganska digra repertoar.
Varsågoda!

Kampen mot kvinnodeficit börjar här!

Jag har låtit förstå att det är ett ohemult armod, vad det gäller  kvinnliga läsare, på den  här bloggen. Eftersom jag är en av jämställdhetens få, riktigt genuina barrikadkämpar, så har jag beslutat mig för att försöka få upp antalet kvinnliga läsare med alla dom medel som står till buds.
Den första åtgärden i mitt akutpaket är att publicera en bild på min advokat Dr. A. medan han på ett exemplariskt sätt visar hur man tar sig från punkt A till punkt B på ett gloriöst sätt, och som samtidigt speglar den manliga driften att, understudom, få vara ett med hela Guds skapelse. Den symbios med moder natur jag talar om är i princip omöjlig att uppleva om man inte har tillgång till, och dokumenterad erfarenhet av, en frustande järnhäst eller en raggarbil vars anlete får vilken fossil som helst att bli en smula ängslig.
Han har ju tyvärr ingen raggarbil i sin ägo, men om han hade haft det så hade han naturligtvis spakat den på en eventuell bild eftersom det är, om möjligt, lite ballare...
Att den här mannen, när han sätter den sidan till, dessutom kan supa, naturligtvis med stor finess, som om det inte fanns någon morgondag  kan man inte tro...
Hursomhelst!
Varsågoda flickor, jag bjuder er ett praktexemplar ur svensk motorhistoria.

Frihet.

En helt vanlig torparlunch, om än en något sen sådan.

Gårdagens göromål bestod i att montera ihop den parksoffa som, under mitt överinseende, genomgått en mycket spartansk renovering.
När allt, efter mycket om och men, var uppriggat och alla brädor var på sin plats och det enda som återstod var att skruva ihop hela härligheten, så inser jag att det inte alls är M8 som jag trott, utan det är 5/16 Whitworth...
Inga muttrar, inget snitt, ingen bra start!
Letade efter orirginalmuttrarna helt utan framgång, vartefter jag blev otroligt uppretad över att man aldrig har grejer som passar verksamheten!
5/16 whitworth fanns inte ens upplagt på förrådet och förrådsförmannen hade heller inte fått in någon anmodan gällande en eventuell beställning.
Eftersom jag alltid reagerar på alla oförutsedda händelser av mindre god karaktär med ilska, gjorde jag det även i det här fallet. - Jag blev faktiskt så pass uppretad att jag gick raka spåret in i garaget och tände en Antico - Det är tydligen under stunder av ilska dom ska vara som bäst sägs det, och jag är beredd att hålla med.
Precis efter att jag fått bra fart på Antico´n och sköljt min mun och strupe, mycket grundligt, med alla dom dekorativa kraftuttryck som jag under årens lopp samlat i min verbala Amerikakoffert, så ringde det på telefonen - Det var Jerker som precis var hemkommen från ett motorcykelevenemang i Strängnäs och nu undrade om vi skulle spontanhalstra något ur den svenska faunan och till det kanske låta det finska ädelbrännvinet, genom sina väldokumenterade helande egenskaper, hjälpa alla behövande att bekämpa begynnande sjukdomstillstånd - såväl fysiska som psykiska.
Jag och mina nära ansåg idéen som mycket god och jag svarade jakande på Jerkers förslag, varvid han deklarerade sin avsikt att införskaffa dom nödvändiga specerierna.
Efter att jag servilt upplåtit mitt hemman att stå som skådeplats för den kommande trakteringen kände jag att min advokat borde kontaktas för att, i god tid, bjudas möjligheten att ta del av festligheterna. Sagt och gjort, jag kontaktade Dr. A som tydligt signalerade sin förtjusning och samtidigt passade på att berätta om sin utmärkelse för "Bästa hoj på parkeringen" som han tilldelats under det ovan nämnda motorcykelevenemang som även Jerker besökt, tidigare under dagen.
Att han fick just den utmärkelsen beror sannolikt på att han är en alldeles för ödmjuk man för att ställa ut hojen på den "riktiga" utställningen. Hursomhelst gläder det mig att han fick litet uppskattning för sin ovanligt trevliga bruksmotorcykel.

Efter att dom praktiska detaljerna kring kvällen klarats av, återgick jag till mitt parksoffa projekt, och döm av min förvåning när jag, innanför garagedörren, hittade samtliga muttrar till soffan!
Att skruva fast brädorna gick bra och soffan är numer att anse som färdig.

Jerker kom indundrandes på sin HPD 1600cc med en, även för honom, mycket yster uppsyn. Med sig i sin ränsel hade han en halvpanna tvåstjärning Jaloviina, burköl, kyckling och läskedryck. - Allt som krävs för en förtrollande afton plus lite till...
Maten tillreddes under livliga diskussioner och det framkom bl a. att Xylografen fått vandringspokalen "Erik Westerbergs minne" för sin mycket eleganta järnsporre, vilket var honom väl unt.
Trakteringen överträffade förväntningarna med astronomiska mått och alla närvarande nödgades ta ett ögonblick av stillhet för att visa sin vördnad gentemot det gastronomiska geniet och tillika enmansbandet som tillrett det hela - Jerker.
När bordet dukats av var det dags för kaffe och grogg, men först utfördes en liten provsmakning av tvåstjärnigt respektive trestjärningt ädelbrännvin. Provsmakningen var lyckad, även om ingen av provsmakarna kunde känna någon skillnad över huvud taget.
Sammantaget var detta en kväll som förutom glada vänner innehöll en hel del skratt, vilket inte är så konstigt när man samlar ihop ett antal riktiga sprakfålar vid samma bord.
Slutligen vill jag informera om att hela sittningen avlöpte väldigt lugnt och sansat och avslutades i emycket modest tid.

Det blev alltså ingen tid till vare sig till min Triumph, eller till min fastighet, denna Lördag heller... Fan också!

Ett hår av Hin...

Spaghetticigarrer?

Den är mycket trevligare än den ser ut.

Efter en hård kamp är den äntligen färdig.

Jerker blandade, kvällen till ära, med
Amerikansk ingefärsläsk.

Xylografens sporre.

Poseidon står för skaffningen.

Att efter veckans sista arbetsdag kunna njuta insjö-primörer, det vill jag tillstå är en ynnest värdig en f.d. timmermans son.
Till kräftorna njöt jag det finska ädelbrännvinet, vars sötma är en adekvat kontrast till den sälta som gör kräftor till den gudabenådade smaksensation dom faktiskt utgör. Vatten att dricka är såklart också en mycket viktig detalj vid en traktering av det här slaget.
Efter att spisen avslutats ser jag med glädje fram emot att ta en pris matsnus, och att sedan intaga den fållbänksposition som är bruklig när det börjar aftnas.

Enligt överenskommelse.

Röd Record Ambassadeur 5000.
Fy faan vad med börting man har slitit upp med hjälp av den här lilla pärlan!
Det blev ju totalt fiskeförbud i Kattegatt, hösten -59, efter att jag hade varit där.
På den tiden gav man ju blanka faan i ehuru "den marina biotopen" fungerade eller inte...

Published with Blogger-droid v2.0.6

Den korrekta beskrivningen av utrycket - "Att vara stenhård. "

Min sjukdom har nu drivit mig så djupt att jag numer endast tycker mig kunna uppleva den sanna och rena glädje, som dom flesta av oss ur köttets lustar sprungna människor eftersträvar, genom att låta min, av fantomnostalgiska vanföreställningar uppluckrade hjärna, hitta på gammeldagsvardagsbestyr att roa mig med.
Inte för att jag har tid över, inte för att jag egentligen är uttråkad, utan därför att dom inre rösterna, i tid och otid, påminner mig om att det skulle vara att leva lite närmare sanningen om jag bara gjorde det ena eller det andra...
Så därför har jag bestämt mig att börja raka mig med rakkniv.
Rakkniv känns ju fruktansvärt hårt!

Tänk att efter uppstigning och efter utförandet av den sedvanliga, av major Uggla ledda, morgongymnastiken, kunna gå ut i den invid godset belägna parken, iklädd långbyxor med klanderfria pressveck, undertröja av hög kvalitet och ett par lågskor i smärting, med sitt rak-etui under armen och handduken ledigt hängandes i byxlinningen, och börja iordningställa den stundande högtiden.
Att, medan solen lägger sin gyllene duk över det nyvakna fosterländska ansiktet som utgörs av det böljande landskapet, hänga upp strigeln i eken och  lyssna till det rogivande ljudet av kniven som smeker den väloljade strigelns soldränkta kalvskinn medan den ansvarslöst kastar sina sylvassa reflexer omkring sig likt ett barns lek med en spegelframkallad solkatt.
Att ställa upp rakspegeln med sin vita pärlemorram och den av tidens tand lite tilltufsade gångjärnsmekanismen,  på samma plats, där på stenen under eken, som man ställt den så många morgnar förut.
Att med den glänsande morgondaggen fukta den välanvända raktvålen av märket Eau De Portugal och med grävlingsborsten jobba upp ett lödder som, efter år av övning, blir så perfekt att det tåras i dom erfarna ögonen fastän man sett det så många gånger förr.
Att slutligen, med van och fast hand, först applicera löddret, för att sedan varsamt smeka bort det från kind och haka med en sådan exakthet som bara en halv mansålder av träning kan möjliggöra. 

Var man med en liten aning självaktning måste ändå tillstå att det minsann vore ett makalöst vackert och mycket gentilt sätt att handskas med sin personliga hygien på...?
Jakten på fantomlyckan har börjat och det första steget är att leta reda på kvarlåtenskap från dom något mer brådmogna generationerna Boré.
Jag undrar om man ska fira en insikt av den här karaktären med en liten iskall punch till kvällskaffet, eller kanske en lättgross och en Hoya de Nicaragua?

Eftersom jag var tvungen att göra min plikt som en kyrkans man så hann jag inte publicera det ovanstående när det var färdigt, därför följer fortsättningen här nedan istället för i ett nytt inlägg.

Jag hittade rakkniven till slut. - Eller för att vara sanningsenlig, Ljuset i mitt liv hittade den. Jag hittade däremot en Prismaster i mint condition och en Röd Record Ambassadeur, förmodligen 1950-tal, vilket gjorde mig litet upprymd. Det blev varken punch eller lättgross, men stämningen är ändå upprymd av kvällens fynd.
Nu måste jag läsa på en smula om knivrakning samt lokalisera en strigel och en raktvål till salu. - Jag tror mig dock kunna ha en rakborste med grävlinghår någonstans...
Det är inte helt utan att jag känner mig lite spänd inför detta.

Titta och njut nu, gyckelbockar!

NOS

Den behöver lite TLC men den är juste.

Respektingivande.

Kulturgärning?

Jag funderar på att starta ett "Spritgille" - Dvs ett sällskap där man understundom samlas för att dricka olika sorters sprit under dom förutsättningar den aktuella spriten är som mest njutbar, dvs ett gille för att motverka slentriansupandets utbredning. Jag tror att det behövs eftersom nuförtiden dricker ju till och med pöbeln ganska gloriösa drycker, men helt utan respekt för det allvar situationen tarvar.
Jag måste finslipa på upplägget, men folkligt ska det vara, och singel malt finns det ju andra som dricker, så fokus kommer inte att ligga där...
Full med finess. - Finns det?

Published with Blogger-droid v2.0.6

En intelligent uppfattning om en sund världsordning, eller en odiagnostiserad psykisk sjukdom?

Idag intervjuades Jan Myrdal i P1s Nordegren i P1, som leds av den mycket duktige journalisten Thomas Nordegren. - Av någon obegriplig anledning ombads Jan redogöra för sina åsikter angående, och sin relation till, TV serien Dallas...
I vanlig ordning när det gäller människor med samma idéer som Herr Myrdal, så berättade han mer än gärna ehuru den amerikanska kulturen breder ut sig över te x Sverige på ett sätt som enligt Herr Myrdal är allt annat än bra, och har så gjort sedan det tidiga 40-talet.
Jag hann tyvärr inte lyssna färdigt på honom, men jag har haft svårt att släppa tanken på hur en man av Janne Myrdals kaliber kan vara välkommen i något forum över huvud taget?

Den medvetne är naturligtvis fullt insatt i Jannes succéer genom åren, för den oinvigde följer en liten snabbgenomgång eller snarare ett axplock...

Jan Myrdal är alltså mannen som bland annat:
- Hyllat Stalins Sovjet
- Hyllat det kommunistiska Kina och Mao.
- Hyllat Pol Pot´s Kambodja. (Eller Kampuchea om rätt ska vara rätt.)
- Rättfärdigat massakern på himmelska fridens torg 1989.
- Uttalat sitt stöd för Enver Hoxhas´Albanien.
- Anser att fatwan mot Salman Rushdie är "Formellt korrekt"

Primärt är Janne författare och säkert en duktig sådan - jag har aldrig läst något han har skrivit. Det kanske jag borde, men tanken på att jag, genom att köpa en bok som han skrivit, skulle bistå denne man med en liten slant gör mig illamående.
Han har även varit med och grundat tidningen Folket I Bild/Kulturfront och fått sina alster producerade i den "Oberoende socialdemokratiska" kvällstidningen Aftonbladet, samt den "oberoende liberala" kvällstidningen Expressen.

Att Herr Myrdal till och med bjuds in, alternativt har mage, att delta i samhällsdebatten är ett mysterium som sannolikt kommer att vara höljt i dunkel för all framtid. Jag har förståelse för att han fick utrymme i det forna DDR-Sverige. Men nu, i en tid där till och med Ärkemytomanen och uppviglaren Lars Ohly har gjort en extremt skenhelig rensning av sin, med kommunistisk skam, välfyllda ryggsäck, känns det lite som att låta en gammal åderförkalkad gammelnazist komma till tals i debatten... Nästan mer ologiskt faktiskt.

När jag tänker på radiointervjun med det ovanstående i bakhuvudet så kanske Thomas Nordegrens omdöme, trots allt, är precis så skarpt som jag vill tro att det är. - För vad annat duger den käre Jan till, än att uttala sig om en jävla såpa?
Jag väljer att tolka Nordegrens lilla tilltag som ett mycket sobert utfört ställningstagande. Mitt i prick Thomas!

Bifogar lite bilder på Janne och hans bästisar för eder njutning.

Det är klart man blir uppåt av att vara ytterst ansvarig för
nåt så fint som nio miljoners människors död.

Den här killen borde vara sjukt uppåt med
sina 40 - 70 Miljoner offer!!!

Inte skitnöjd, trots sina 1,7 miljoner offer på bara fyra år!

Supernöjd! Att klippa fem tusen och fängsla
35.000 av tre miljoner möjliga är ingen dålig bedrift.

Janne! - Vad sägs om att fortsätta läsa
Stormklockan under den sten där du hör hemma?

Det var verkligen på tiden...

Återigen får jag uppleva den extremt påtagliga känslan av att vara frihetsberövad.
Att man första dagen efter semestern har förmånen att skruva med toppmoderna grejer ser jag bara som en bonus.

Published with Blogger-droid v2.0.6

Mälaren rakt 2012.

Igår var det alltså dags för att kombinera manligt umgänge, dryckenskap och motorcyklar och allt detta bara ett stenkast ifrån det Boréska herresätet...
Det sällskap som jag själv var en del av, bestod av Herr Seb, min advokat Dr.A, den mycket aktade skrothandlaren, kräftfetischisten och tillika kvinnokarlen Plund, och sist men inte minst - Min mycket gode vän och kollega JK.
Jag själv, Plund och JK valde att beställa en droska för transporten, vi hade nämligen litet att gå igenom innan avfärd, och valde att göra det medan vi avnjöt ett par lättgroggar under, den mot solens vassa strålar, skyddande eken på fastigheten.
Herr Seb och Dr.A färdades naturligtvis mot festligheterna på sina Harleys eftersom ingen av dom kunde motstå frestelsen av att låta vilddjuret inom sig komma till sin rätt, om än bara för en kvart, samtidigt som den ljumma sensommarvinden lockar med sina erotiska viskningar om frihet och löften om ett liv helt fritt från bekymmer och vedermödor... Dessutom var det ju ett ypperligt tillfälle för Herr Seb att hårdtesta Punkbaggern utan bags.
Vi var alltså ett ganska ystert gäng av vackra unga män som styrde kosan mot Motorgården i hopp om att rada upp succeér och att kanske få sig en och annan skröna till livs, självfallet presenterad av en riktigt hård motorman.
Väl framme träffade vi Erik som såklart åkt nygammalt dit, och i gammal god anda så skrockades det i samma tempo som det dracks.
Jag såg en och annan klämmig motorcykel och stiftade ett par nya bekantskaper.
Både Xylografen och hans före detta arbetsgivare, Fabrikör Stellan Egeland fanns närvarande, och eftersom jag aldrig träffat någon av dom tidigare så var det en trevlig överraskning att dessa legendariska gentlemän hade den goda smaken att ödsla litet av sin tid på den typen av litet enklare och ganska torftiga konversationer som jag har att erbjuda.
Jag passade även på att avsluta en affär när alla inblandade fanns på plats, handslag och Genevér.

Reggaebaren var som vanligt en ohemult trevligt upplevelse, Trinity sound system hade full koll på bitarna under kvällen/natten.

Senare på kvällen tornade däremot ett orosmoln upp sig över mig och inom en halvtimme hade orosmolnet utvecklats till en fulländad orosorkan. - Jag fick en allergisk reaktion mitt under festligheterna, typiskt!!!

Sammantaget en trevlig lördag.
Jag är ju, de facto, inte en del av den så kallade "hojsvängen" och därför har jag kanske lite svårare än andra att uppskatta saker som verkar vara kutym i dessa sammanhang...
Å andra sidan är jag med den största sannolikhet, en persona non grata vad det gäller "hojsvängens" förhållande till mig.

Söndagen har hittills bjudit på sviter av allergi och en skrottransport hem till Plund.
När skrotet lossats så noterade jag att Plund hade kört ut sin makalöst vackra Honda chopper ur garaget och jag kände mig därmed nödd och tvungen att ta en bild.

Frustande järnhästar som inte vill något hellre än att en
ryttare ska kasta sig upp och rida mot framtida dåd.

Det är en viss skillnad på ringarna man fick i tuggummi
automaterna när en annan var grabb och dom man får nu...

Djävulskt bra driv!

Xylografen i egen hög person.

Alltid är det nån som ska störa den allmänna ordningen genom
att utföra s.k. "fyllvarvning" mitt i natten. - I just det här fallet
utförs den av Stellan Egeland på Xylografens sporre.

Mäktig.

Äntligen!

Nu är den färdig! Motorcykeln som alla väntat på, den senaste kreationen och det nuvarande flaggskeppet från Narcomaniac Choppers.
- "Durå Din Jävel!"

Sällan har väl världen skådat ett så genomtänkt och detaljfokuserat bygge. Att påstå något annat än att detta är världsklass är en grov underdrift.
Men ingen framgång kommer av sig självt...
Dom som ansvarat för planering och genomförande av projektet har lagt ner oerhört mycket energi och en ganska stor bit av sin själ i det. - Och det märks verkligen!
Det krävs stort mod och en stor portion jävlarannama för nåt dylikt, och det kan man utan tvekan konstatera att både Dr A och Herr Seb har.

Varsågoda.

Flitens lampa lyser hos
Narcomaniacs Choppers

Fästvalla!

Mahognygrogg och Snestegsvals med den glimrande dansorkestern Trubbel.
Sjukt flottigt!

Tillsammans.

Idag har jag haft besök och mycket stor hjälp av dels min advokat Dr. A, men även av en annan av mina bästa vänner, nämligen en enormt framstående konstnär vid namn Herr Seb.

Det lackades Harleyprylar inför vad jag misstänker kommer att bli Mälaren Rakt, slipning och allt övrigt underarbete utfördes med en dåres noggrannhet, och när det till slut var dags för topplacken så utfördes den med en sådan grace och själfull inlevelse att både jag och Dr.A hade enorma problem att hålla känslorna och tårarna i schack - Precis som det anstår ett estetiskt geni. - utan att det för den sakens skull tummades på kvaliteten. Det är sannerligen en ren fröjd att se när proffs jobbar.
Det blev naturligtvis ett makalöst resultat och montering är planerad till imorgon. Tyvärr har jag inga bilder på hela hojen men jag kommer att återkomma med bilder på den när allt är monterat.
Jag rökte en cigarr medan jag lät mig underhållas av mina kamrater. Ingen märkvärdig upplevelse
-"Luktar som en smälld smällare som ligger och pyr" var reaktionen från en av dom närvarande,

Jag passade på att blåsa på lite färg i fram på ramen på Plyman när målning ändå verkade vara i ropet.
Efter att det var färdigt skulle bilen rullas in i garaget igen, och då vi ändå var tre personer närvarande så passade vi på att hänga i moroten på en gång.
Det gick mycket bra (förutom att jag böjde ett stag som jag får rikta imorgon) och nu har det faktiskt hänt lite i ett av världens mest eftersatta bilprojekt. Jag hade nästan glömt bort hur det är att pyssla med veteranbilar, men nu känns det vansinnigt aktuellt igen...
Nu har jag dessutom lite mera golvyta ledig vilket är mycket trevligt.

Som råge på dessa stordåd har jag lyckats städa garaget idag också, men det nedtyngs dock av att jag skulle ha ätit kräftor ikväll, vilket jag inte hann...Fan!

Förutsättningarna för ett toppresultat
är lysande.

störtskönt!

Smälld smällare som ligger och pyr...?

Nu lämnar den sin viloplats sedan tre, fyra år tillbaka.

Skönt att slippa ha puffran på en pall i garaget!