Efter att jag som vanligt spenderat det veckoslut som innehåller dom omåttligt populära dagarna, Midsommarafton och Midsommardagen, på en ö belägen i Gräsö socken i norra Roslagen, så kan jag återigen, torrt konstatera att allt sillstryparsnack om att västkusten skulle vara kronan på det verk som i folkmun går under namnet Konungariket Sverige, verkar ha ingredienser av både en smula rutinmässigt självhävdelsebehov och ett uns traditionellt problem med att kontraktera sanningen när det kommer till viktiga tillkännagivanden.
Dom delar av Sveriges Ostkust som jag känner till och har sett, är minst lika representativa i rollen som galjonsfigur på det nordiska regalskeppet Sverige, som den västkust det skroderas om så fort en ur dom hjältemodiga Svearnas skara råkar ta ett snedsteg in i Feskekörka.
Midsommaraftonens backanal avlöpte lugnt och sansat under förhållanden som skulle ha passat såväl Bengt Bedrup som Roffe Bengtsson.
Att samtliga närvarande dessutom är oerhört solida människor, gjorde ju att det var precis lika trivsamt som vanligt.
En Midsommar utan att man stöter och blöter företeelser som är/har varit livsstilsliknande och människor som blivit odödliga tack vare sina handlingar inom respektive underhållningsgren, men ändå aldrig skulle namntappas av en 80-talist, är ingen Midsommarafton alls, åtminstone inte i den mening som nunnorna i Skokloster avsåg. (Det förekommer naturligtvis även att politiker och näringslivstoppar från en tid som flytt, avhandlas under Midsommarflagg.)
Några av slutsatserna kommer att presenteras nedan.
Att Yvonne Lombard och Lennart Hellsing är ett par, det vet säkert den uppmärksamme läsaren redan. Men att den tio år äldre Lennart mer än gärna lämnade premiärer och sjangtila bjudningar under kvällens tidiga timmar, för att han hustru skulle kunna "roa" sig på egen hand i det presumtiva Gomorra som Stockholm utgjorde på 60-talet.
Att Beatles turnéledare vid Sverigebesöket 1963, Bertil Bertilson, som f.ö. var en del av den legendariska partygruppen Rockfolket och gick under smeknamnet "Dirty Bertil", på senare tid hängde lite med Little Gerhard, och förmodligen försökte hjälpa honom att klara den extremt problematiska vardag som en övervintrad rockidol ställs inför dagligen.
Slavkontrakt på nåt sjavigt charterhotell, att alltid tvingas bli jämförd, rent utseendemässigt, med sitt 40-50 år yngre jag, att till slut tvingas skriva på kontraktet som kanal fem erbjuder, även om det innebär att man ger bort rättigheterna till den sista lilla gnuttan självrespekt man fortfarande har kvar, bara för att överleva.
Att antalet nöjesprofiler som, iofs mot betalning, ställer upp på reklamkampanjer för cigarettmärket
Prince, förmodligen har sjunkit ganska dramatiskt dom senaste 40 åren.
Att Slas´ ständigt aktuella bok
Vem älskar Yngve Frej, som filmatiserades 1973, är ett mästerverk och dessutom är anledningen till att Loffe fick chansen att göra sin absolut bästa karaktär någonsin.
Vem älskar Yngve Frej är ett måste för alla som ibland tycker att samhället förändras i ett tempo som är alldeles för snabbt. - Både boken och filmen.
Att Bosse Larsson aldrig lät folk tala till punkt under Nygammalt´s små "intervjumoment". Plus att gula mollskinnsbyxor är ett inslag man saknar i den moderna stadsbilden nu för tiden.
Att Läsarsånger kan vara trevligt om dom framförs på ett skönt sätt, oavsett det faktum att godtemplare och läsare är opålitligt folk... Slentriandyrkare av Mammon!
Detta är ju som ni förstår, bara ett axplock av klargöranden, men det är tillräckligt för att belysa hur ofattbart trevligt jag har haft
Synd bara, att "det moderna samhället" har förstört hela landet, inklusive Roslagen.
Likt en enorm Juggernaut, har det skövlat allt som inte är direkt kopplat till konsumtion av kapitalvaror eller glättig smörja som ingen behöver, men som ändå måste bytas ut med jämna mellanrum. Det har blivit nån form av masspsykos.
Just det faktum att det numer inte finns tid till annat än att köpa grejer och jobba, svider lite extra när man bjuds att beskåda Moder natur från hennes bästa sida, och dessutom från första parkett.
Jag har ältat det här tidigare, men det finns ju inte utrymme i vår tid, för dom, te.x av Albert Engström beskrivna, Rospiggarna, gubbarna, fiskarna, hamnsjåarna, kärringarna och inte minst öfverklassens riktiga monokelbaroner. - Faan!
Dom sedvanliga nattsamtalen mellan fyra ögon, om allt mellan himmel och jord, fick i år en ny skådeplats. Den nya platsen är grymt gemytlig och det känns som att till och med Ingmar Bergman och Erland Josephson skulle trivas mkt bra i den snickarbod som numer utgör "en plats för ostörda samtal". - Det är svårt att inte störa nån vid tre rycket om varenda skrymsle bebos av en människa som vill/behöver sova, men nu är det problemet ur världen. Dom nattliga pratstunderna resulterar sällan i några svar, snarare att dom fungerar som nån bizarr form av tankesmedja...Hahaha!
Det som var på agendan var bl a, varför en del människor har så svårt att ikläda sig den roll som situationen kräver av dom?
Alltså - Ett exempel...
Varför en del MÅSTE sitta uppe och jåla hela nätterna, även om dom vet att det kommer en morgondag som har, i princip samma krav som alla andra morgondagar har i sitt vedevärdiga sköte?
Varför kan en del människor inte förinta hela sin personlighet och alla sina särdrag för att stället bli en ansvarsfull och seriös robot?
När infaller ögonblicket där den personen man är och den personen man vill vara börjar gå skilda vägar?
Jag rökte såklart eftersom hela helgen var ett väldigt högtidligt tillfälle.
 |
Det är viktigt att vara tydlig
med vad man säljer. |
 |
| En av de intellektuella. |
 |
| Vackert |
 |
| Vackert sa jag! |
